Sociala medier, smussel och berg- och dalbana
Jaha...hur går det nu då? Med livet, jobbet och allt annat? Jag säger som så här, det går upp och det går ner...och sedan lite upp igen...och ner...och...ja ni fattar. Känner inte riktigt igen mig själv just nu. Men det kanske jag inte ska förvänta mig heller när livet varit och fortfarande är så kaotiskt. En del dagar känns det så jobbigt att jag nästan inte kan andas och jag har lust att gråta. Andra dagar är jag bara trött och orkar ingenting. Sedan har vi dagar när jag är jätteglad och allt känns som vanligt...och dagar när jag känner mig arg, för minsta lilla. Ilskan kan väl i och för sig vara lite befogad, men blir större och utom rimliga proportioner och det beror nog på att livet är lite stökigt just nu. Någonstans har jag ändå någon slags överlevnadsinstinkt som kickar in när livet känns tungt. För hur dåligt jag än mår och kan göra under någon period så vaknar jag oftast upp efter ett tag och tänker att "nä nu jäklar, nu får det blir ordning på livet igen" och så gör jag ett röj och rycker upp mig själv igen, går vidare liksom. Den här gången verkar jag dock ovanligt svajig och när jag försöker rycka upp mig själv så kommer det ena bakslaget efter det andra...men det ordnar sig väl...brukar det ju göra, jag litar på det.
Idag har jag emellertid en arg dag. Jag är arg på jobbet. Arg för att en del är ute och "glassar runt" och andra (typ jag) får lösa problemen här hemma. En grupp på jobbet som jag jobbar mycket med i mitt arbete gav sig iväg på tjänsteresa häromdagen, utan att berätta för någon att de skulle vara borta ett antal dagar. Man kan säga att det har tystats ner, av vilken anledning vet jag egentligen inte. Men jag kan säga att jag är måttligt road av det här...nä jag är i ärlighetens namn skitförbannad eftersom den där resan innebär att jag får sätta mig och jobba på helgen. Det här kommer också få konsekvenser för några anställda och det är jag allra mest förbannad över. För det första förstår jag inte varför man ska tysta ner något sådant här? Det gör mig faktiskt ganska misstänksam när det görs på det sättet, varför liksom? Dessutom tycker jag att man ser till att ha gjort sitt jobb innan man åker. Särskilt eftersom den här gruppen av människor verkar varit helt avskilda från verkligen och inte varit uppkopplade varken på dator eller telefon. Någon av de inblandade kunde ha sagt att de skulle vara borta vilket då hade gett mig chansen att reda ut saker som behövde redas ut innan deadline. Nu blir de inte gjorda och tredje part blir drabbade i slutändan, jävligt fel om ni frågar mig.
Jag är inte ett dugg missunnsam mot de som åkt, tvärt om tycker jag verkligen att de är väl värda uppskattning och avkoppling som de nu verkar ha fått. Vad jag protesterar emot är sättet det här har hanterats på och att det får konsekvenser för mig som får jobba på helgen samt att tredje part blir drabbade. Det som dessutom triggade igång den här ilskan allra mest är när man ser en bild på instagram där en av de närvarande halsar bubbel från en flaska, inget fel i det egentligen...får väl hen göra om hen vill...men när hen inte riktigt gör sitt jobb i vardagen enligt mitt sätt att se det, att hen inte tar saker som hör till hens arbetsuppgifter på allvar...ja då blir jag faktiskt irriterad, ganska så mycket faktiskt. När hen går någon annans ledband och som till synes hellre glassar runt istället för att ta tag i de frågor som egentligen tillhör hens befattningsbeskrivning då tycker jag att det är jäkligt opassande att lägga ut bilder när hen halsar ur en flaska...faktiskt.
Sådärja...nu fick jag spytt ut lite galla igen...over and out!
Fredagsblogg
Jaha, då var det fredag. Normalt sett brukar fredagar vara bästa dagen på veckan, dagen då man har hela helgen framför sig. Av någon anledning känns det inte så just idag. Beror väl på att det har varit en vecka då jag mer eller mindre befunnit mig i en konstig bubbla, känslorna har farit runt som i en berg och dalbana. Det är ju inte så konstigt egentligen eftersom pappa har gått bort.
Idag har varit en ganska bra dag men när jag skulle åka hem kände jag mig helt plötsligt jätteledsen, utan någon särskild anledning egentligen, förutom den klart uppenbara då. Hade ringt J här hemma tidigare och sagt att jag skulle bli lite sen från jobbet, tänkte att jag skulle svängt förbi systemet på vägen hem och köpa några öl eller lite vin som jag kunde smutta på till tacomyset som vi ska ha ikväll. Men helt plötsligt bara kände jag inte för det längre utan åkte hem utan att ha passerat systemet. Orkar ingenting, har inte lust att göra någonting, är trött, jättetrött! Ska det vara så här nu? Fredagar ska ju vara en glad och förväntansfull dag innan helgen. Men nu känns det bara...jobbigt!
Helgen är förresten redan planerad i stort sett. Imorgon är det J:s dansuppvisning, det ska bli kul att se. De är så duktiga, i alla grupper och det brukar vara jättebra musik också. På söndag är det tacksägelse i kyrkan på morgonen och sedan måste vi eller i alla fall jag åka till pappas lägenhet och påbörja någon slags rensning. Hur jobbigt är inte det? Det är en vecka sedan nu i natt sedan han gick bort...och nu ska vi börja röja. Vi måste det så att vi slipper betala ytterligare en hyra. Vi måste hinna lämna lägenheten innan den sista i den här månaden och så har vi begravningen den 29:e. Tufft, jättetufft känns det som. Helst hade jag velat krypa ur skinnet och bara dra, långt härifrån och bara vara för mig själv, grubbla, andas annan luft och bara vara. Men det kan jag ju inte, jag har en vardag, lönekörning, ett barn och allt annat att ta hand om...
I den här typen av situationer känner jag mig väldigt ensam. Jag måste ju på något sätt försöka vara som vanligt för min dotters skull. Jag kan inte bryta ihop och tycka att livet är skit. Jag har ingen som jag kan prata med när jag kommer hem om de här sakerna eller tankarna, har inte någon som kan hjälpa till att reda ut grubblerierna och säga att allt kommer att bli bra. inte heller någon som kan bara ge en kram, lyssna och förstå...Det är ganska tungt att stänga in allt inombords hela tiden, att bara kunna vara ledsen en kort stund innan man ska somna...eller mitt i natten om man vaknat. Det blir så oerhört tungt och allt känns både större och värre när det läggs på hög inuti. Men det är ju så det är. Mitt enda andningshål just nu är min blogg och jag är medveten om att det här håller på att bli en blogg fyllt med ångest och förtvivlan, förmodligen knappast någon som orkar läsa heller för den delen. Men det kvittar, jag får iaf lätta på trycket en liten liten smula. Det var inte det här som var syftet när jag tog upp bloggandet igen. Jag hade tänkt att den skulle bli ganska underhållande och smårolig med inslag av inredning och mat och lite annat smått och gott...men det kommer nog...sen.
Käftsmäll?
När jag nu bestämde mig för att plocka upp och damma av bloggandet igen funderade jag på om jag skulle byta ut citatet som jag haft under mitt bloggnamn. Jag bestämde mig dock för att behålla det för det kunde egentligen inte vara mer aktuellt. "Gud måste varit hög när han skissade upp ditt öde", ja det var så han sa, min kompis Fidden. Klok kille. Han kunde inte haft mer rätt, det var liksom huvudet på spiken på något sätt.
Ibland känns hela livet som en enda stor käftsmäll, lite som att "du ska inte tro att du kan vara lycklig för då kastar jag olycka på dig". Varför ska den röda tråden i mitt liv bestå av tråkigheter? Ja nu vet jag ju att jag har bra saker i livet också såklart, inte minst min älskade dotter. Jag har ett bra jobb, även om det är krävande och att det är svårt att vara ledig så älskar jag det. Har ett några få riktigt bra vänner, några sedan långt tillbaka och en alldeles ny vän, som känns som en gammal som man kan skratta och gråta med. Har en bra familj med syskon och nu bara en förälder. Jag har ett hem jag trivs i även om längtan efter eget hus är stor. Och ja...ja jag vet att jag borde vara otroooligt tacksam för det jag har, men det är jag, tro mig!
Men ändå...det känns som livet är en stor fet käftsmäll hela tiden. Varje gång jag kravlat mig upp ur eländet och tror att det ska ordna sig...ja jag kanske till och med känner mig en aningens lycklig. Ja då kommer den, smockan, som smäller till som om den vill trycka till allt vad den orkar tills man ligger ner och undrar vad som hände!?! Som t ex det här med relationer alltså, vad är problemet? Kan någon tala om för mig varför det alltid går åt skogen? Vad gör jag för fel? Eller varför träffar jag bara människor som gör mig illa på ett eller annat sätt...det är så förbannat orättvist. Det måste ju vara något jag gör eller som jag utstrålar som gör att "fel" människor dras till mig...eller att jag har helt defekta antenner som är riktade åt helt fel håll, född sån kanske?
Ta det här med bilen också...köper en urtjusig bil, känner mig jättestolt för det. För mig är det inte en statussymbol utan mer friheten att kunna åka vart jag vill, när jag vill utan att vara orolig. Okej, lite sådär "haha, jag kan visst" är det kanske också, men bara för att så många sagt att jag aldrig kommer att ha råd eller att jag borde ha en liten mini mini bil för jag är ju ändå bara ensam...Ja lång näsa åt dem! Jag vill inte ha en yttepytteliten bil bara för att jag råkar vara singel med barn. Nej jag vill ha något jag verkligen vill ha, en säker bil där jag kan lasta in saker i...för ja just det, jag är ju ENSAM *suck*. Anyway...nu var jag ju så glad och stolt att jag lyckats spara till något jag verkligen ville ha (och faktiskt behövde också) men det är klart...jag var väl FÖR glad för den där så varför inte slänga in ett dödsfall...ja så får det bli! Käftsmäll! En rak höger!
Frågan är väl hur länge man orkar egentligen? När ska mitt liv vända? Jag försöker göra bra saker för världen, vara en bra mamma, vän, syster, dotter, kollega, äter så mycket ekologiskt som jag kan, försöker tänka på miljön ...men för vad då? Käftsmäll hit och käftsmäll dit, är det konstigt att jag blir deppig? Jag vill också ha lite lugn och ro i livet, kunna landa, känna mig trygg och älskad...men det är väl för mycket begärt antar jag. Jag kan helt enkelt inte begära sådär mycket av livet, inte ens för en liten stund.
Nu låter jag som värsta gnällspiken, men det är min blogg och jag får gnälla hur mycket jag vill ;-) Nä skämt åsido...Till och med min omgivning börjar tycka att jag fått mer än min beskärda del av olycka i livet. Gick i samma klass som en tjej som hade författardrömmar och som efter att vi känt varandra ett kort tag sa "C får jag skriva en bok om ditt liv, det är helt otroligt"...det säger ju en del...och det är snart 20 år sedan, har ju hänt en hel del efter det liksom. Kanske jag som ska skriva en bok om mitt liv, alla tokiga och galna, oväntade saker som hänt eller som jag råkat ut för? Är det då det vänder? När jag skriver boken? ...eller böckerna! Finns stoff till en hel serie!
Tror jag kör med bloggen istället...just nu i alla fall.
03:20
Klockan 03:20 på natten mellan fredag och lördag ringde min mobil, mitt i natten. Yrvaket tittade jag på displayen och såg att det var ett okänt nummer. Ok, tänkte jag, säkert någon som ringt fel på fyllan...jag skiter i att svara. Klockan 03:21 ringer det igen och då tänker jag att det nog är bäst att svara.
Det var från sjukhuset. De frågade om jag var XX:s dotter och jag svarade ja. I ett sömnigt töcken hörde jag honom sedan berätta att pappa gått bort. Att de försökt återuppliva honom i en timma utan att lyckas, hjärtat hade gett upp. Jag hann att tänka att det här kan inte vara på riktigt?!? Jag visste inte ens att han hade hamnat på sjukhus. Personen i andra änden av luren undrade om jag hade frågor. Frågor tänkte jag?! Jag har ju inte ens hunnit fatta vad som hänt. Han frågade också om jag och mina syskon ville komma upp och ta farväl, mitt i natten. Det blev kortslutning i min hjärna, jag som hade tagit ett glas vin på fredagskvällen funderade på om jag ens kunde köra bil. Mina syskon hade jag inte ens fått tag på och allt kändes bara som ett virrvarr i hjärnan som gick på högtryck! Bestämde att vi nog fick göra det på bårhuset vid ett senare tillfälle. Det är ju ändå försent, han är ju redan död och avskedet nu känns mer för vår egen skull.
Så här sitter jag nu, söndag eftermiddag och väntar på att min dotter ska komma hem från sin pappa. Sedan ska vi åka till bårhuset och ta farväl tillsammans med mina syskon. J får såklart bestämma själv om hon känner att hon vill följa med eller om hon vill vara hos mormor den stunden. Efteråt har vi bestämt att vi ska äta hämtmat tillsammans.Vi behöver ju prata ihop oss mina syskon och jag och min bror som kommit ner från Stockholm endast för det här idag åker hem imorgon bitti igen.
Det blir mycket framöver....
Bubblare
Jo men visst...här bubblas det. Inte i något härligt varmt och mysigt bubbelbad och inte heller bubblas det i glasen med champagne eller en god prosecco. Nej minsann, det bubblar inombords på ett sätt som är svårt att förklara. Tankar flyger än hit och än dit. Ibland positiva, glada tankar, hoppingivande men så plötsligt vänder det och negativa tankar och självdestruktiva idéer dyker upp. Det är ganska jobbigt att vara en känslig person med analytisk personlighet. Vänder på allt, analyserar och är som en levande svamp som suger åt mig känslor och stämningar från omgivningen hela tiden. Jag har med åren i och för sig blivit hyfsat bra på att stänga av men ibland händer det att människor kommer nära och då plötsligt händer det att jag tappar kontrollen och "glömmer" att stänga av.
Det är precis det som har hänt nu och jag är alldeles förvirrad och det känns som att min värld vänts upp och ner. En person som jag kommit väldigt nära, som jag hyser största respekten för, en person som också har världens största hjärta...tror faktiskt inte att jag träffat någon med så stort hjärta någon gång tidigare! En stark, ganska så envis men också väldigt ödmjuk människa, känslig och trygg. Det här är en person som jag haft och har en väldigt nära men professionell relation till och som jag aldrig tidigare gått vidare i tanken med. Tills nu vill säga.
Allt ändrades den där kvällen, när han uttryckte något för mig som plötsligt förändrade ALLT! Plötsligt öppnade han en annan dörr, till min stora överraskning. Jag var inte beredd på det och hade därför inte garden uppe och plötsligt sköljde en massa känslor över mig, som en tsunami ungefär, som jag inte hade någon som helst kontroll över. För mig som varit fullständigt avstängd, helt död, när det gäller någon typ av romantiska känslor de senaste 10 åren kom det här som en smärre chock! Vad är det som händer? Är det här verkligen sant? Vad gör jag nu? Ska jag ens göra något? Han är gift! FAN vad livet känns orättvist. Jag har inte varit avstängd i 10 år för att sedan falla för en GIFT person, vad är det för FEL på mig? Hur kunde jag låta någon komma så nära...Har jag inte lärt mig någonting alls...efter alla år?!?
Okej, det låter minst sagt flummigt men det är lite så det känns i magen och i hjärnan. Försöker distrahera mig själv med musik, kolla mail och jag har till och med ledigt från jobbet för att "landa" och för att umgås med dottern som har påsklov. Inget tycks hjälpa. Nu sitter jag här och bloggar för att få ur mig något och kanske lätta på trycket lite, sortera tankar och funderingar. Förvirringen är total. Har undvikit att ta upp ämnet med han som det berör eftersom jag behöver ta reda på vad jag själv vill och känner...men innerst inne vet jag redan, men det känns omöjligt. Känner också att den enda förloraren i det här spelet är jag. Tillbaka på ruta ETT!
Döden
Oj! Här slår vi på stora trumman direkt! Döden...vilket ämne? Ja det är dramatiskt, men ändå en del av livet. Död kan vara så många olika saker. Det kan vara det som nog de flesta tänker på, en familjemedlem, en vän, bekant eller ens käraste som går bort. Det kan vara grupper av människor som går bort i katastrofer, olyckor och terrorattacker. Det kan också vara betydligt simplare än så, det kan vara ett avslut på något som också blir början på något nytt. Ett avslut på ett kapitel. Sedan kan det ju också var ännu simplare...något kan ju också vara dödens tråkigt! Jag tycker hur som helst att det är lika bra att avhandla det på direkten, så är det gjort liksom!
För mig har döden drabbat mig på flera olika sätt de senaste åren. Tre nära anhöriga har gått bort under de senaste åren. Senast var det min mormor som blev över 90 år och som somnade in lugnt och stilla i januari i år. Det blev avslutet på den generationen i vår familj, nu har jag inga mor- eller farföräldrar kvar i livet. Det känns lite läskigt och som att det där med...döden...kryper närmare! Ok, nu vill jag inte överdramatisera det hela, för det är inte så att det här upptar hela min värld hela tiden. Jag blir bara läskigt påmind om att vi alla ska dit...förr eller senare. Det är också en hel massa minnen, framför allt från barndomen, som förknippas med de personerna som får en annan betydelse på något sätt. Men det är ändå en del av livet som vi måste acceptera. Nu är det hög tid, för min generation, att skapa fina minnen åt våra barn.
En annan död som jag också varit med om är min själsliga död. Den kom inte sådär plötsligt och inte på grund av ålder utan kom sig utav livet. Ganska ironiskt när man tänker på det, döden uppstod på grund av livet. Det var då min blogg dog. Det var då jag drog mig undan, tappade bort många vänner. Det blev för jobbigt, gick inte ens att formulera i ord och sakta men säkert stängde jag av. Den ena kreativa sidan efter den andra. Sparade bara en bit och det var min relation till min dotter, min glädje och inspiration i livet...den biten har aldrig förändrats. Men nästan allt annat dog, eller gick på sparlåga, kvävdes, utplånades. Kanske i brist på självkänsla. Kanske på grund av yttre omständigheter. Eller en kombination av båda.
Så här 11 år senare kan jag äntligen och plötsligt känna liv i den gamla kroppen igen. Det trodde jag faktiskt inte, jag hade nog mer eller mindre gett upp...speciellt på vissa områden. Vad har hänt? Vad är skillnaden? Ja det är sånt jag funderar på ibland. Det är flera saker i kombination som börjat ge mig glädje igen...för ja, jag hade tappat glädjen. Dels hamnade jag på en arbetsplats där jag kände att jag kunde utvecklas, mina kunskaper och mitt sätt att vara betydde något och uppskattades, lyssnades på...jag fick ett värde som till slut smittade av sig inombords och jag kunde tänka att jag minsann också hade saker att bidra med och kvalitéer som betydde något i världen, i det stora hela.
Jag har också satt ner foten på vissa områden, satt egna gränser för vad som är ok och inte. Det hjälper liksom inte att vända ut och in på sig själv för att vara till lags för vissa människor, de kommer ändå aldrig vara nöjda. Jag bestämde mig för att våga stå upp för mig själv, vilket är ganska svårt för mig. Jag håller människor som får mig att må dåligt på avstånd och försöker ge och lägga energi till de som ger mig positiv energi tillbaka. Försöker vara ärlig och framför allt snäll mot mig själv. Jag har straffat mig själv hela mitt liv och nu får det räcka!
...Från och med nu är det framåt som gäller! Jag vill och jag kan! Hänger du på?
Första natten utan...
....Min dotter! Ja det är faktiskt sant. I natt är första natten sedan hon föddes som jag spenderat utan henne och första natten som hon sov hos sin pappa. Det känns oerhört märkligt. Den första känslan är tomhet, känns väldigt tomt här och en konstig känsla att vakna utan att behöva gå upp och dessutom få gå upp när man själv vill och inte i tidiga ottan som jag brukar. Det känns både lite skönt och läskigt att vara själv hemma och jag har redan börjat räkna ner tills hon kommer hem igen (i kväll vid 17-18-tiden).
Igår eftermiddag efter att M hämtat den lilla, satte jag igång att fixa med gardinerna i vardagsrummet. Något som jag tänkt göra i flera veckor utan att det blivit av. Jag blev riktigt nöjd måste jag säga, speciellt efter att jag fick lagt på nya mattan och nya kuddar i soffan. Känns sådär härligt höstigt mysigt med tända ljus. Precis när jag var klar fick jag ett sms från M där han skrev att den lilla sov gott och att allt gått bra. Kändes skönt att få det meddelandet, precis som om han visste att jag behövde veta. Det är ju inte det att jag tror att det inte skulle gå bra eller att hon inte vill vara hos honom, det är bara jag som får lite sådär ångest för att jag inte är med och kan försäkra mig själv om att hon inte är ledsen eller orolig eller så. Äsch, det är ju inte det heller egentligen för jag tror inte att hon är så ledsen när hon är hos sin älskade pappa, det är helt enkelt jag som har svårt att släppa taget om det finaste jag har, min älskade dotter! Hon har ju alltid varit hos mig och så vill man ju egentligen ha det alltid även om man vet att det ju inte funkar så i verkliga livet. Man kan kanske inte tro det, men det var faktiskt mitt eget förslag att hon skulle sova över hos honom. Jag ville liksom ge honom det, för det är han värd, M alltså. Vi har verkligen kommit en lång väg efter en start som kunde fått vem som helst att gå under.
Kom föresten på mig själv igår kväll med att sänka TV:n lite då och då, så som jag gör ibland när Julia ligger o sover för att jag ska höra så att hon inte vaknat eller så. När jag kom på mig själv så höjde jag faktiskt TV:n lite extra, bara för att jag kunde det. Stannade uppe extra länge också eftersom jag visste att jag kunde sova så länge jag ville idag :-) Vaknade föresten ett par gånger sådär riktigt tidigt, vilket antagligen berodde på att jag brukar vakna så tidigt när J är här. Kanske var det så att hon faktiskt vaknade samtidigt fast hos M? Måste fråga när han kommer.
Usch, jag kan inte sluta prata om det. Det är verkligen en märklig känsla att ha varit borta från J så här länge. Att kunna sitta o äta frukost så här sent och så länge och dessutom blogga under tiden är något som jag aldrig kunnat göra sedan hon kom. Saknar hennes sällskap och finurliga kommentarer på allt och inget. Saknar att vi inte haft söndagsmorgonen ihop i soffan när vi myst tillsammans samtidigt som vi kollat på hennes favoritprogram "Dora utforskaren" på TV:n. Saknar tassandet av tår när hon springer o hämtar en en bok som vi ska läsa....Ja det är tur att hon kommer hem idag. Måste bara hitta på något najs att göra för mig själv idag också. Ska nog bara skrota omkring i mysbyxor, läsa drömhem och trädgårds stora julnummer som jag köpte häromdagen eller kanske läsa klart boken eller kanske alltihop :-) Fundera lite på något julpyssel att göra kan jag ju också göra eller nåt helt annat. Jag ska hur som helst bara göra saker som jag tycker är kul idag, inget annat, bara mys hela dagen. Sedan blir det nog till att göra middag tills M kommer tillbaka med J igen...så det finns nog tillräckligt för mig att distrahera mig själv med...om inte annat så får jag väl sätta mig ner o blogga heeeeeeeeela dagen.
Igår eftermiddag efter att M hämtat den lilla, satte jag igång att fixa med gardinerna i vardagsrummet. Något som jag tänkt göra i flera veckor utan att det blivit av. Jag blev riktigt nöjd måste jag säga, speciellt efter att jag fick lagt på nya mattan och nya kuddar i soffan. Känns sådär härligt höstigt mysigt med tända ljus. Precis när jag var klar fick jag ett sms från M där han skrev att den lilla sov gott och att allt gått bra. Kändes skönt att få det meddelandet, precis som om han visste att jag behövde veta. Det är ju inte det att jag tror att det inte skulle gå bra eller att hon inte vill vara hos honom, det är bara jag som får lite sådär ångest för att jag inte är med och kan försäkra mig själv om att hon inte är ledsen eller orolig eller så. Äsch, det är ju inte det heller egentligen för jag tror inte att hon är så ledsen när hon är hos sin älskade pappa, det är helt enkelt jag som har svårt att släppa taget om det finaste jag har, min älskade dotter! Hon har ju alltid varit hos mig och så vill man ju egentligen ha det alltid även om man vet att det ju inte funkar så i verkliga livet. Man kan kanske inte tro det, men det var faktiskt mitt eget förslag att hon skulle sova över hos honom. Jag ville liksom ge honom det, för det är han värd, M alltså. Vi har verkligen kommit en lång väg efter en start som kunde fått vem som helst att gå under.
Kom föresten på mig själv igår kväll med att sänka TV:n lite då och då, så som jag gör ibland när Julia ligger o sover för att jag ska höra så att hon inte vaknat eller så. När jag kom på mig själv så höjde jag faktiskt TV:n lite extra, bara för att jag kunde det. Stannade uppe extra länge också eftersom jag visste att jag kunde sova så länge jag ville idag :-) Vaknade föresten ett par gånger sådär riktigt tidigt, vilket antagligen berodde på att jag brukar vakna så tidigt när J är här. Kanske var det så att hon faktiskt vaknade samtidigt fast hos M? Måste fråga när han kommer.
Usch, jag kan inte sluta prata om det. Det är verkligen en märklig känsla att ha varit borta från J så här länge. Att kunna sitta o äta frukost så här sent och så länge och dessutom blogga under tiden är något som jag aldrig kunnat göra sedan hon kom. Saknar hennes sällskap och finurliga kommentarer på allt och inget. Saknar att vi inte haft söndagsmorgonen ihop i soffan när vi myst tillsammans samtidigt som vi kollat på hennes favoritprogram "Dora utforskaren" på TV:n. Saknar tassandet av tår när hon springer o hämtar en en bok som vi ska läsa....Ja det är tur att hon kommer hem idag. Måste bara hitta på något najs att göra för mig själv idag också. Ska nog bara skrota omkring i mysbyxor, läsa drömhem och trädgårds stora julnummer som jag köpte häromdagen eller kanske läsa klart boken eller kanske alltihop :-) Fundera lite på något julpyssel att göra kan jag ju också göra eller nåt helt annat. Jag ska hur som helst bara göra saker som jag tycker är kul idag, inget annat, bara mys hela dagen. Sedan blir det nog till att göra middag tills M kommer tillbaka med J igen...så det finns nog tillräckligt för mig att distrahera mig själv med...om inte annat så får jag väl sätta mig ner o blogga heeeeeeeeela dagen.
Hösten är här, äntligen!
Den här veckan har varit sådär härligt höstlig, soligt med behaglig temperatur och inte speciellt mycket vind. Jag älskar verkligen hösten (ja jag vet att jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen). Det är nu som jag brukar få som mest energi och om jag ska börja på något nytt så är det här precis rätt tid.
I år har det dock varit lite si och sådär med starten av hösten. Efter en hel sommar med huset invaderat av syskon med familjer som bokstavligen talat tagit över mitt hem och tryckt på pausknappen på mitt liv, såg jag fram emot en härlig höst med återhämtning för själen och förhoppningsvis få ett nytt jobb. Det skulle dessvärre visa sig att betydligt dramatiska saker skulle inträffa... Min mamma råkade nämligen ut för en akut blodförgiftning i hela kroppen som gjorde att hon svävade mellan liv och död i över en vecka, nedsövd i respirator. Skitjobbigt! Jag fick ringa efter mina syskon som fick åka ner direkt eftersom vi inte visste om hon skulle klara sig, läkarna kunde bara ta timma för timma och ingen kunde sia om chanserna som ett tag såg riktigt dåliga ut. Snacka om att allting ställdes på sin spets, livet bara vändes upp och ner över en natt kändes det som. Till saken hör att hon bara hade fyra dagar kvar på strålningen för bröstcancern som hon drabbades av tidigare i år. Livets ironi, när det är som värst. Tycker jag.
Hur som helst...mamma klarade pärsen och håller nu på att återhämta sig, vilket kommer att ta flera månader innan hon får tillbaka krafterna helt o hållet. Men hellre det än alternativet.
Finns massor egentligen som jag har i tankarna och som jag skulle vilja säga om det här. Men jag väljer nog att lägga locket på just nu och försöker gå vidare. Men en sak måste jag ändå nämna och det gör jag för att den känns så himla positiv i sammanhanget. Lillans pappa har verkligen visat sina goda sidor och ställt upp till 110% under den där jobbiga tiden. Känns jättebra och samtidigt lite otippat måste jag säga. Den man räknade med minst, har ställt upp mest och gett mig stöd och kraft...märkligt. Det gör mig alldeles varm inombords och jag hoppas att jag kan ge detsamma tillbaka någon gång.
Föresten så har han gjort framsteg på andra håll också och har vid några tillfällen nu lagat mat till mig och lillan istället för att jag ska stå i köket o slava varje gång. Känns kanske självklart för vissa, men för mig eller egentligen oss, känns det som en lyx. Det känns verkligen bara bättre o bättre hela tiden och har egentligen gjort så sedan förra julen, vilket känns så himla bra...inte minst för lillan som får en fin uppväxt på det här sättet. Vem hade kunnat gissa det för tre år sedan? ...inte jag, det är ett som är säkert! :-)
Nog om det!
Det är snart JUL! ....och som väntat har jag gått o fått julkänslor. Det är inget ovanligt alls för mig, för de brukar infinna sig någon gång i oktober. Men i år har de kanske infunnit sig lite lite tidigare än vanligt och det får jag nog tacka "dalatjejen" för. Min x-klasskompis som bor i dalarna och som nog är lika förtjust i alla julförberedelser som jag är. När jag tänker efter är det nog själva förberedelserna inför själva julen som jag tycker är allra roligast. Fixa o dona o pyssla, baka pepparkakor, dricka glögg..ja allt det där. I år blir det nog extra kul eftersom Julia börjar bli så stor nu att hon nog kan hjälpa till lite o baka pepparkakor o pyssla. Jag har samlat lite kottar i en burk och tänkte att hon och jag ska göra något litet julpyssel tillsammans när det börjar närma sig. Små änglar eller nåt som vi kan hänga i granen eller ge bort som julklapp till mormor o farmor. Det ska verkligen bli jättekul!
*drömmer mig bort en stund*
I år har det dock varit lite si och sådär med starten av hösten. Efter en hel sommar med huset invaderat av syskon med familjer som bokstavligen talat tagit över mitt hem och tryckt på pausknappen på mitt liv, såg jag fram emot en härlig höst med återhämtning för själen och förhoppningsvis få ett nytt jobb. Det skulle dessvärre visa sig att betydligt dramatiska saker skulle inträffa... Min mamma råkade nämligen ut för en akut blodförgiftning i hela kroppen som gjorde att hon svävade mellan liv och död i över en vecka, nedsövd i respirator. Skitjobbigt! Jag fick ringa efter mina syskon som fick åka ner direkt eftersom vi inte visste om hon skulle klara sig, läkarna kunde bara ta timma för timma och ingen kunde sia om chanserna som ett tag såg riktigt dåliga ut. Snacka om att allting ställdes på sin spets, livet bara vändes upp och ner över en natt kändes det som. Till saken hör att hon bara hade fyra dagar kvar på strålningen för bröstcancern som hon drabbades av tidigare i år. Livets ironi, när det är som värst. Tycker jag.
Hur som helst...mamma klarade pärsen och håller nu på att återhämta sig, vilket kommer att ta flera månader innan hon får tillbaka krafterna helt o hållet. Men hellre det än alternativet.
Finns massor egentligen som jag har i tankarna och som jag skulle vilja säga om det här. Men jag väljer nog att lägga locket på just nu och försöker gå vidare. Men en sak måste jag ändå nämna och det gör jag för att den känns så himla positiv i sammanhanget. Lillans pappa har verkligen visat sina goda sidor och ställt upp till 110% under den där jobbiga tiden. Känns jättebra och samtidigt lite otippat måste jag säga. Den man räknade med minst, har ställt upp mest och gett mig stöd och kraft...märkligt. Det gör mig alldeles varm inombords och jag hoppas att jag kan ge detsamma tillbaka någon gång.
Föresten så har han gjort framsteg på andra håll också och har vid några tillfällen nu lagat mat till mig och lillan istället för att jag ska stå i köket o slava varje gång. Känns kanske självklart för vissa, men för mig eller egentligen oss, känns det som en lyx. Det känns verkligen bara bättre o bättre hela tiden och har egentligen gjort så sedan förra julen, vilket känns så himla bra...inte minst för lillan som får en fin uppväxt på det här sättet. Vem hade kunnat gissa det för tre år sedan? ...inte jag, det är ett som är säkert! :-)
Nog om det!
Det är snart JUL! ....och som väntat har jag gått o fått julkänslor. Det är inget ovanligt alls för mig, för de brukar infinna sig någon gång i oktober. Men i år har de kanske infunnit sig lite lite tidigare än vanligt och det får jag nog tacka "dalatjejen" för. Min x-klasskompis som bor i dalarna och som nog är lika förtjust i alla julförberedelser som jag är. När jag tänker efter är det nog själva förberedelserna inför själva julen som jag tycker är allra roligast. Fixa o dona o pyssla, baka pepparkakor, dricka glögg..ja allt det där. I år blir det nog extra kul eftersom Julia börjar bli så stor nu att hon nog kan hjälpa till lite o baka pepparkakor o pyssla. Jag har samlat lite kottar i en burk och tänkte att hon och jag ska göra något litet julpyssel tillsammans när det börjar närma sig. Små änglar eller nåt som vi kan hänga i granen eller ge bort som julklapp till mormor o farmor. Det ska verkligen bli jättekul!
*drömmer mig bort en stund*
Juletid = struletid
Jaha...så har julen mer eller mindre anlänt....eler ja, det är ju faktiskt några dagar kvar till själva huvuddagen och jag har fullständig panik, känner mig fruktansvärt besviken och oändligt pank. Varför? Jo, för vad som först verkade bli en underbart härlig och mysig jul har nu förbytts i fullständigt kaos...iaf i min hjärna.
Det hela har nog smugit sig på till att börja med, men började nog dra igång ordentligt i helgen med något som kanske egentligen kan tyckas vara en bagatell för utomstående. Y hade varit här från fredag till lördag vilket var väldans mysigt, känns som en evighet sedan jag umgicks med en vuxen o hade riktigt tjejsnack sådär som bara tjejer har (tror jag). På lördagen skulle jag köra henne till tåget men innan dess tänkte vi passa på att ta en fika utan barn o eftersom M ändå skulle komma o umgås med lillan så passade det ju fint. Hur som helst...när jag kommer hem igen så säger M att lillan hade slagit sönder julkulorna jag hade i min (enda) julgrupp som jag knepat o knåpat ihop själv och som jag dessutom var väldigt nöjd med. Åh nej va trist sa jag o tänkte väl att ok...saker kan hända av misstag o ibland hinner hon göra saker innan man hinner göra något åt det. Men vad som väckte en stark irritation hos mig var när han sedan sa "jag trodde de var gjorda av plast eller nåt annat okrossbart"! ....eh...ja OCH?! Även om de hade varit det så innebär väl inte det att hon får leka med dem ändå, de är faktiskt inga leksaker. Han satt alltså bara o tittade på och STRUNTADE i vad hon gjorde...i mitt hem! Jag tycker det är en jäkla brist på respekt för mig och mitt hem att låta henne göra precis vad som helst när jag inte är där. Att han dessutom var hur bakis som helst och inte orkade umgås med henne gjorde inte direkt saken bättre...grrrrrrrrr! Låt henne ha sönder dina egna saker i ditt hem istället för bövelen...men nej just det, det går ju inte....för VI FÅR INTE KOMMA DIT.
Vad som sedan hände som gjort att jag fullständigt slagit bak ut tänker jag bara skriva lite kortfattat om....
Måndag:
Ringer mormor angående julafton och får då beskedet att hon inte trodde att jag skulle klara av (?!?) att fixa inför julafton själv så hon har gjort andra planer och ska till min morbror o hans familj (som också skulle vara hos oss)...dessutom är vi inte bjudna dit.
Tisdag:
Jag är jättekrasslig och vaknar med feber, värk i kroppen, ont i halsen och huvudvärk. Julia ska vara hos sin mormor hela dagen för att jag ska kunna röja här hemma o få någorlunda iordning inför jul. Går upp tidigt, ger lillan välling, bytar på henne, packar väskan, tar på kläder o så ut i bilen i iskylan. Startar bilen...o inget händer...eller jo...det börjar dofta bränt gummi och ryker inuti bilen från där pedalerna sitter och sedan är bilen precis stendöd. Ut med lillan, in igen, av med kläder o ringa farsan som i sin tur ringer en kompis som kommer för att hjälpa mig med bilen. Han kommer o domen lyder att bilen måste in på verkstad.
Där står jag, känner mig skitkass o så får man det beskedet. Jag vet inte vad reparationen kommer att kosta eller ens om jag hinner få tillbaka bilen innan jul så det är ju ganska lätt att förstå hur jag kände i det läget med tanke på allt som ska hinnas med innan jul.
Efter lunch samma dag ringer min bror och meddelar att det nu är dags att betala elräkningen...på 4800 kr! Jaha men va kul!!! *not* Jag får lust att bara lägga mig ner o lipa i en vecka. Han säger sedan att den inte skulle betalas förän den 29:e...nähe...men var han tvungen att meddela mig nu, kunde han inte ha väntat till efter julafton åtminstonde??
Senare ringer jag M som ska komma till kvällen o frågar om han möjligtvis skulle kunna handla lite mat till lillan o mig eftersom jag inte har någon bil o inte har möjlighet att komma till någon affär själv. Visst säger han o skriver ner en shoppinglista. Innan vi lägger på säger jag nåt om att om han har tid och hinner innan stängningsdags så får han gärna handla värktabletter på apoteket eftersom mina är slut o eftersom jag känner mig så himla dålig...visst säger han, det skulle han minsann fixa. När han sedan anländer på kvällen...jättesent, så är han sur, på mig såklart, men det nämner han inte förän precis när han ska gå då han slänger ur sig att han missat apoteket i stan med två minuter och blivit så arg (på mig för att jag bett honom förmodligen) att han blev tvungen att åka hem o lugna ner sig lite innan han kunde köra ner till oss.... Ja vad säger man? GOD JUL?
Onsdag:
Ingen bil o tiden bara rinner iväg o jag har varken handlat klart julklapparna eller hunnit handla julmat...o den där toningen till mitt hår som jag så desperat behöver lär väl inte bli av i år. Just nu känner jag mig bara så himla ledsen o besviken på hela grejen att jag inte känner för att fira alls...men det går ju inte...jag vill ju att Julia ska ha en fin jul o en glad mamma och det ska hon få, även om det inte blir med tomte som mamma har lovat. Att jag sitter o lipar när hon sover behöver hon ju aldrig få veta.
Jag vet inte varför...men det känns som att jag kämpar i motvind ALLTID och för ALLTING....ska det vara så? ...och isåfall varför?
Det hela har nog smugit sig på till att börja med, men började nog dra igång ordentligt i helgen med något som kanske egentligen kan tyckas vara en bagatell för utomstående. Y hade varit här från fredag till lördag vilket var väldans mysigt, känns som en evighet sedan jag umgicks med en vuxen o hade riktigt tjejsnack sådär som bara tjejer har (tror jag). På lördagen skulle jag köra henne till tåget men innan dess tänkte vi passa på att ta en fika utan barn o eftersom M ändå skulle komma o umgås med lillan så passade det ju fint. Hur som helst...när jag kommer hem igen så säger M att lillan hade slagit sönder julkulorna jag hade i min (enda) julgrupp som jag knepat o knåpat ihop själv och som jag dessutom var väldigt nöjd med. Åh nej va trist sa jag o tänkte väl att ok...saker kan hända av misstag o ibland hinner hon göra saker innan man hinner göra något åt det. Men vad som väckte en stark irritation hos mig var när han sedan sa "jag trodde de var gjorda av plast eller nåt annat okrossbart"! ....eh...ja OCH?! Även om de hade varit det så innebär väl inte det att hon får leka med dem ändå, de är faktiskt inga leksaker. Han satt alltså bara o tittade på och STRUNTADE i vad hon gjorde...i mitt hem! Jag tycker det är en jäkla brist på respekt för mig och mitt hem att låta henne göra precis vad som helst när jag inte är där. Att han dessutom var hur bakis som helst och inte orkade umgås med henne gjorde inte direkt saken bättre...grrrrrrrrr! Låt henne ha sönder dina egna saker i ditt hem istället för bövelen...men nej just det, det går ju inte....för VI FÅR INTE KOMMA DIT.
Vad som sedan hände som gjort att jag fullständigt slagit bak ut tänker jag bara skriva lite kortfattat om....
Måndag:
Ringer mormor angående julafton och får då beskedet att hon inte trodde att jag skulle klara av (?!?) att fixa inför julafton själv så hon har gjort andra planer och ska till min morbror o hans familj (som också skulle vara hos oss)...dessutom är vi inte bjudna dit.
Tisdag:
Jag är jättekrasslig och vaknar med feber, värk i kroppen, ont i halsen och huvudvärk. Julia ska vara hos sin mormor hela dagen för att jag ska kunna röja här hemma o få någorlunda iordning inför jul. Går upp tidigt, ger lillan välling, bytar på henne, packar väskan, tar på kläder o så ut i bilen i iskylan. Startar bilen...o inget händer...eller jo...det börjar dofta bränt gummi och ryker inuti bilen från där pedalerna sitter och sedan är bilen precis stendöd. Ut med lillan, in igen, av med kläder o ringa farsan som i sin tur ringer en kompis som kommer för att hjälpa mig med bilen. Han kommer o domen lyder att bilen måste in på verkstad.
Där står jag, känner mig skitkass o så får man det beskedet. Jag vet inte vad reparationen kommer att kosta eller ens om jag hinner få tillbaka bilen innan jul så det är ju ganska lätt att förstå hur jag kände i det läget med tanke på allt som ska hinnas med innan jul.
Efter lunch samma dag ringer min bror och meddelar att det nu är dags att betala elräkningen...på 4800 kr! Jaha men va kul!!! *not* Jag får lust att bara lägga mig ner o lipa i en vecka. Han säger sedan att den inte skulle betalas förän den 29:e...nähe...men var han tvungen att meddela mig nu, kunde han inte ha väntat till efter julafton åtminstonde??
Senare ringer jag M som ska komma till kvällen o frågar om han möjligtvis skulle kunna handla lite mat till lillan o mig eftersom jag inte har någon bil o inte har möjlighet att komma till någon affär själv. Visst säger han o skriver ner en shoppinglista. Innan vi lägger på säger jag nåt om att om han har tid och hinner innan stängningsdags så får han gärna handla värktabletter på apoteket eftersom mina är slut o eftersom jag känner mig så himla dålig...visst säger han, det skulle han minsann fixa. När han sedan anländer på kvällen...jättesent, så är han sur, på mig såklart, men det nämner han inte förän precis när han ska gå då han slänger ur sig att han missat apoteket i stan med två minuter och blivit så arg (på mig för att jag bett honom förmodligen) att han blev tvungen att åka hem o lugna ner sig lite innan han kunde köra ner till oss.... Ja vad säger man? GOD JUL?
Onsdag:
Ingen bil o tiden bara rinner iväg o jag har varken handlat klart julklapparna eller hunnit handla julmat...o den där toningen till mitt hår som jag så desperat behöver lär väl inte bli av i år. Just nu känner jag mig bara så himla ledsen o besviken på hela grejen att jag inte känner för att fira alls...men det går ju inte...jag vill ju att Julia ska ha en fin jul o en glad mamma och det ska hon få, även om det inte blir med tomte som mamma har lovat. Att jag sitter o lipar när hon sover behöver hon ju aldrig få veta.
Jag vet inte varför...men det känns som att jag kämpar i motvind ALLTID och för ALLTING....ska det vara så? ...och isåfall varför?
Morsdag
För den som inte uppfattat det ännu så är det mors dag idag. Min allra första som mor. Inte för att det händer något speciellt för mig idag eller så...men ändå. Min egen mor var med på stan igår och shoppade och då fick jag välja ut något själv som jag ville ha, som hon sedan köpte, från lillan...en fin tanke....så en present har jag fått och den tänkte jag öppna senare i eftermiddag när lillan o jag tar en eftermiddagsfika.
Trots att jag fått present o så kan jag inte hjälpa att jag verkligen känner mig som en ensamstående idag. Jag har väl inte så ont av att vara ensamstående rent allmänt för lillan o jag har det bra tillsammans, men vid sådana här "familjetillfällen" så känner jag mig verkligen ensam och ouppskattad av allt och alla. Okej, lillan uppskattar ju säkert mig som mamma, men än så länge är hon ju lite liten för att kunna uttrycka det i ord.
Lite extra irriterad och besviken blev jag kanske när lillans pappa så ivrigt påpekade att "vi firar väl inte morsdag eller hur?" ...Nä vi gör väl inte det sa jag, fast att jag ville skrika rakt ut att jag egentligen skulle behöva få lite uppskattning och uppmuntran, speciellt nu när jag känner mig nere och alldeles speciellt nu när vi haft de diskussionerna vi haft som tagit minst sagt all kraft jag har, eller hade. Jag förstår inte varför man tvunget måste påpeka att vi inte ska fira morsdag, jag hade ju ändå inte förväntat mig att få något från det hållet. Antagligen vill han väl bara försäkra sig om att jag ska förstå att han inte vill fira mig för antagligen tycker han väl inte att jag är värd det. Han kunde lika gärna ha skrikit rakt ut "JAG TYCKER DU ÄR EN SÅN JÄVLA DÅLIG MÄNNISKA SÅ DU ÄR INTE VÄRD ATT UPPSKATTAS, INTE ENS FÖR EN DAG". Förstår inte varför han var tvungen att ta upp frågan på bordet, så himla onödigt om man ändå inte vill fira!
Och jag är bara en mamma som faller för kommersialismens förföriska budskap...köp, köp, köp! Nädu tack, vem har sagt att det måste kosta pengar? Jag hade blivit lika nöjd för en bukett handplockade blommor, ett vänligt ord eller en god handling. Men varför ändra på ett vinnande koncept, jag ger och han tar...och kastar sedan skit.
Grattis på mors dag!
Trots att jag fått present o så kan jag inte hjälpa att jag verkligen känner mig som en ensamstående idag. Jag har väl inte så ont av att vara ensamstående rent allmänt för lillan o jag har det bra tillsammans, men vid sådana här "familjetillfällen" så känner jag mig verkligen ensam och ouppskattad av allt och alla. Okej, lillan uppskattar ju säkert mig som mamma, men än så länge är hon ju lite liten för att kunna uttrycka det i ord.
Lite extra irriterad och besviken blev jag kanske när lillans pappa så ivrigt påpekade att "vi firar väl inte morsdag eller hur?" ...Nä vi gör väl inte det sa jag, fast att jag ville skrika rakt ut att jag egentligen skulle behöva få lite uppskattning och uppmuntran, speciellt nu när jag känner mig nere och alldeles speciellt nu när vi haft de diskussionerna vi haft som tagit minst sagt all kraft jag har, eller hade. Jag förstår inte varför man tvunget måste påpeka att vi inte ska fira morsdag, jag hade ju ändå inte förväntat mig att få något från det hållet. Antagligen vill han väl bara försäkra sig om att jag ska förstå att han inte vill fira mig för antagligen tycker han väl inte att jag är värd det. Han kunde lika gärna ha skrikit rakt ut "JAG TYCKER DU ÄR EN SÅN JÄVLA DÅLIG MÄNNISKA SÅ DU ÄR INTE VÄRD ATT UPPSKATTAS, INTE ENS FÖR EN DAG". Förstår inte varför han var tvungen att ta upp frågan på bordet, så himla onödigt om man ändå inte vill fira!
Och jag är bara en mamma som faller för kommersialismens förföriska budskap...köp, köp, köp! Nädu tack, vem har sagt att det måste kosta pengar? Jag hade blivit lika nöjd för en bukett handplockade blommor, ett vänligt ord eller en god handling. Men varför ändra på ett vinnande koncept, jag ger och han tar...och kastar sedan skit.
Grattis på mors dag!
Puts väck?
För de som undrar vart jag tagit vägen kan jag lugnt meddela att jag inte tagit vägen någonstans alls :-D Jag är nämligen fullt sysselsatt med att packa inför helgens flytt. Känner mig såklart superstressad o undrar hur det här ska gå? Med lillan som är frustrerad över att inte få tillräckligt med tid med mamma eller stimulans från andra bebisar är det inte helt lätt. Tidigare idag fick jag ett jättespel över allt o började lipa. Ringde Y som kom hit o hjälpte mig hela eftermiddagen o det kändes bra.
Kvällens besök av lillans pappa ställde jag in eftersom jag inte kände att jag orkade med det och för att risken är ganska överhängande att han skulle kunna få en del skit över sig. Jag har några saker som jag måste diskutera med honom som gjort mig ganska irriterad den senaste tiden, men tidpunkten är illa vald just nu eftersom jag känner mig lite ur balans för tillfället så jag vill avvakta tills jag kan diskutera det i lugn o ro...vill ju inte riskera att göra en "liten" sak till en STOR sak... Vill inte bråka.
Nu är det dags att återgå till det jag gjorde innan...önskar att allt var klart - både här o där...*drömmer*
/Solisen - "alla hjärtans dag?...vad är det? *suck* ...men nästa år, dåååååå?"
Kvällens besök av lillans pappa ställde jag in eftersom jag inte kände att jag orkade med det och för att risken är ganska överhängande att han skulle kunna få en del skit över sig. Jag har några saker som jag måste diskutera med honom som gjort mig ganska irriterad den senaste tiden, men tidpunkten är illa vald just nu eftersom jag känner mig lite ur balans för tillfället så jag vill avvakta tills jag kan diskutera det i lugn o ro...vill ju inte riskera att göra en "liten" sak till en STOR sak... Vill inte bråka.
Nu är det dags att återgå till det jag gjorde innan...önskar att allt var klart - både här o där...*drömmer*
/Solisen - "alla hjärtans dag?...vad är det? *suck* ...men nästa år, dåååååå?"
Märklig känsla
Filmen igår var bra, inte enbart för att läckerbiten Brad Pitt var med, utan för att det var precis den typen av film jag behövde igår. Lite action (så att jag höll mig vaken), lite komik även om man inte vek sig dubbel av skratt kanske och lite romantik...lyckades till och med klämma fram några tårar. Men de kanske kom mer av tankar på mitt eget liv. Föresten...det lär ju bli en riktigt fin bebis med de två som föräldrar...men inte finare än min bebis såklart! ;-)
Känner mig föresten på ett märkligt humör och har gjort så i några dagar nu, det har bubblat under ytan ett tag. Vet inte om det är på grund av alla drömmar? Drömde inatt igen men orkar inte dra vad den handlade om den här gången, kommer ändå bara ihåg lösryckta delar...men lillans pappa var med så mycket kan jag säga. Kan ju vara så att det här humöret kommer sig av allt som händer just nu? Tror inte riktigt att jag hänger med längre. Känns som att allt händer väldigt fort nu.
Jag har ju velat länge, ja ända sedan hon kom, att lillan ska få träffa sin farmor o farfar och nu när hon äntligen ska få göra det så känner jag mig helt plötsligt inte redo längre, varför? Kanske för att jag mer eller mindre hade gett upp? Albumet som M hade med sig har väl gjort sitt också. Allt bara dundrade på mig med full kraft och det kom närmare än vad jag hade räknat med. M har ju inte velat släppa mig in på livet...men nu när han gör det så känner jag att jag kanske inte släppt in honom heller, fullt ut. Inte för att jag måste eller så...men allt har plötsligt kommit så himla nära och det är jobbigt. Det är nästan alltid jobbigt när det handlar om känslor, man blir plötsligt sårbar. Jag känner mig så hemskt och allt känns så dubbeltydigt. Jag vill men ändå inte, någon som fattar? Allt har gått så segt hela hösten på den fronten o helt plötsligt ska allt gå i 180!? Sen ska det tas för givet att vi ska vara här hos mig och de ska komma var för sig och utan respektive, för det har M bestämt. Jag kan inte säga nej, med risk för att M skulle dra sig in i sitt skal igen, vågar inte ens säga att vi ska ta det lite mer lugnt med allt. Varför har han gjort allt det här till en sån stor grej? ...Kanske är en stor grej, bara jag som inte fattar?
Tror att faktumet att vi ska flytta påverkar humöret också. Jag är orolig för hur allt ska gå. Det kommer säkert gå bra när vi väl är på plats o när allt är iordning, men nu innan känns allt kaos o jag vet ingenting!
Fasen va allt blev pest plötsligt! *ledsen*
Känner mig föresten på ett märkligt humör och har gjort så i några dagar nu, det har bubblat under ytan ett tag. Vet inte om det är på grund av alla drömmar? Drömde inatt igen men orkar inte dra vad den handlade om den här gången, kommer ändå bara ihåg lösryckta delar...men lillans pappa var med så mycket kan jag säga. Kan ju vara så att det här humöret kommer sig av allt som händer just nu? Tror inte riktigt att jag hänger med längre. Känns som att allt händer väldigt fort nu.
Jag har ju velat länge, ja ända sedan hon kom, att lillan ska få träffa sin farmor o farfar och nu när hon äntligen ska få göra det så känner jag mig helt plötsligt inte redo längre, varför? Kanske för att jag mer eller mindre hade gett upp? Albumet som M hade med sig har väl gjort sitt också. Allt bara dundrade på mig med full kraft och det kom närmare än vad jag hade räknat med. M har ju inte velat släppa mig in på livet...men nu när han gör det så känner jag att jag kanske inte släppt in honom heller, fullt ut. Inte för att jag måste eller så...men allt har plötsligt kommit så himla nära och det är jobbigt. Det är nästan alltid jobbigt när det handlar om känslor, man blir plötsligt sårbar. Jag känner mig så hemskt och allt känns så dubbeltydigt. Jag vill men ändå inte, någon som fattar? Allt har gått så segt hela hösten på den fronten o helt plötsligt ska allt gå i 180!? Sen ska det tas för givet att vi ska vara här hos mig och de ska komma var för sig och utan respektive, för det har M bestämt. Jag kan inte säga nej, med risk för att M skulle dra sig in i sitt skal igen, vågar inte ens säga att vi ska ta det lite mer lugnt med allt. Varför har han gjort allt det här till en sån stor grej? ...Kanske är en stor grej, bara jag som inte fattar?
Tror att faktumet att vi ska flytta påverkar humöret också. Jag är orolig för hur allt ska gå. Det kommer säkert gå bra när vi väl är på plats o när allt är iordning, men nu innan känns allt kaos o jag vet ingenting!
Fasen va allt blev pest plötsligt! *ledsen*
