Solisen fnular

Snart är det jubileum. Om jag nu kan kalla det för ett jubileum, nja det är väl tveksamt om jag kan kalla dagen då mitt liv vändes upp och ner för jubileumsdag. Hur som helst så har det snart gått två år sedan den dagen eller snarare natten då allt förändrades, jag förändrades. Det känns ganska svårt att skriva om det egentligen. Det känns som att jag vänt på varenda sten för att komma fram till vad det här egentligen är och ändå lyckas jag inte lösa mysteriet? Vad är det jag svamlar om egentligen? HAN såklart! Killen som vände upp och ner på mitt liv och fortfarande gör och jag är fortfarande inte klar över varför. Varför har det här så stor påverkan på mig? Kanske för att det är på riktigt, det här är verkligen på riktigt, känslorna för mig är så äkta och genuina som de kan vara.

 

Det känns ju också för mig som att hans känslor, vad de än må vara, är äkta. Han lyssnar på det jag säger och gör så som jag säger i de fall när jag kommer med förslag. Han gör saker för mig, både stort och smått, hela tiden. Jag ser blickarna han slänger åt mitt håll och jag ser hur han anstränger sig för min skull och jag älskar det...och hatar det på samma gång. Älskar det för att jag älskar honom och allt det han är, allt han säger och allt han gör. Hatar det för att vi inte pratar om det här med varandra, för att jag inte vet hur han känner...på riktigt och för att det ibland känns som att jag är på väg mot det djupaste av stup och det dödar mig inombords redan innan jag fallit ner från kanten. Han utstrålar känslor för mig och jag vågar inte lita på det jag känner att han utstrålar. Kan det egentligen bli så mycket jobbigare än så?

 

Så det här jubileumet är nog ett av de jag inte kommer att fira...alls!

 

Nu är det snart den där dagen igen, alla hjärtans dag. Ytterligare ett år utan någon att ösa hjärtan på om man bortser från min dotter som såklart får det allra största hjärtat. Men det där med att ha en älskling att få skämma bort verkar inte ligga i mitt öde. Det är så sorgligt att jag bara vill gråta egentligen. För att förvärra saken ännu mer sitter jag galet nog och googlar på alla hjärtans dag, alla hjärtans dukningar och alla hjärtans meny och så vidare. För mig som är en sån där som gillar att fixa och dona, duka fint och fixa det där med detaljerna och vara lite kreativ lite sådär i största allmänhet är det ju inte annat än självplågeri att hålla på som jag gör. Sedan sitter jag där på själva dagen och hoppas på att jag har någon hemlig beundrare som ska skicka en bukett med blommor med bud eller nåt...men självklart har jag ju inte det. Var skulle han komma ifrån liksom?

 

Nä jag måste skaka av mig det där rosa dammet och inse att det där med en romantisk alla hjärtans dag inte är något för mig utan endast för alla andra romantiker där ute. Jag får helt enkelt göra som de andra åren och komma på något kul för min dotter för att påminna henne om hur mycket jag älskar henne, så får det helt enkelt bli.

 

Musik har en central roll i mitt liv och så har det varit i hela mitt liv vill jag nog påstå. Jag har nästan alltid på musik, antingen via radions skvalande i bakgrunden eller via spotify. Numera är det ju sällan man spelar någon cd-skiva eller än mer sällan en LP-skiva. Kassettbanden jag spelade in på 70-80-talet ligger i lådor i garderoben och ser aldrig dagens ljus numera.

 

Musiken uttrycker så mycket, det kan vara en känsla som förmedlas i melodin eller i låttexten eller en kombination av båda. Jag gillar många olika stilar av musik och lyssnar på olika beroende på humör och tillfälle. Bästa platsen att lyssna på musik är nog i bilen. Där kan jag vrida på hög volym och sjunga precis hur högt jag vill, gråta, skratta eller precis vad som helst. För mig som har många känslor inombords som aldrig kommer ut hade det varit alldeles perfekt att få uttrycka dem med musik ibland. Vissa texter uttrycker precis det jag känner i hjärtat och som jag kanske inte kan sätta ord på själv, åtminstone inte högt.

 

Tänk på det här med han med stort H...om jag hade kunnat skicka låtar med små budskap i om hur jag känner och upplever saker och ting. Hade livet sett lite annorlunda ut då? Ja jag tror faktiskt det. Då hade jag kanske fått de svaren jag hela tiden suktar efter och hade kunnat bearbeta livet utifrån utfallet. Jag hade sluppit grubbla och analysera precis allting. Ja tanken har slagit mig flera gånger att jag skulle vilja skicka små länkar till låtar som jag tycker att han borde lyssna på men hela tiden stannar jag vid tanken. Kanske för att det känns som att jag skulle lämna ut en oerhört djup del av mig själv som jag aldrig delar med mig av till någon och det skulle göra mig mer sårbar än jag redan är och det skulle kunna vara förödande. Det skulle ju å ena sidan kunna göra mig hel men det skulle precis lika gärna förgöra mig känslomässigt. Men det gör det ju nästan redan ändå, det bryter ner mig bit för bit.

 

...och där var jag tillbaka på ruta ett, vad vill han?

 

Om du visste vad du ville - Kent

Vaknade tidigt idag trots att jag gick och lade mig sent. Hade en gammal väninna här på middag igår kväll och så passade vi på att kolla mello som dragit igång för 2018. Min dotter övernattar hos en kompis tillsammans med flera andra av tjejerna i klassen. Hon börjar bli stor nu, kompisarna börjar bli viktigare och det är ju precis så som det ska vara. De har sitt tjejsnack där de vuxna inte ska lägga sig i allt för mycket...eller vid närmare eftertanke inte alls. Min dotter är dock en känslig själ och oroar sig för sin mamma och hon frågade flera gånger om det var ok att hon inte var hemma igår kväll. Hon vill inte att jag sitter ensam för då får hon dåligt samvete att hon inte är hemma och håller mig sällskap. En fin egenskap den där känsligheten och omtänksamheten som jag hoppas att hon bär med sig resten av livet. Det var på grund av henne som jag faktiskt bjöd in min gamla kompis från förr.

 

Hon och jag umgicks som mest under gymnasietiden och runt 20-års åldern så det var ju ett tag sedan. Hon bildade familj ganska tidigt och flyttade till grannkommunen och vi tappade väl kontakten mer och mer i och med det. Jag var kanske inte så jätteledsen för det eftersom hon är en person som tar väldigt mycket energi. Väldigt snäll men extremt energikrävande på olika sätt. Nu bor hon på samma ort som jag och vi sprang på varandra i den lokala matbutiken i höstas och självklart ville hon ses. Jag kanske inte var lika pigg på det men gick ändå med på det då.

 

Det visade sig att hon haft en ganska tuff relation med våldsamheter och annat men att hon nu tagit sig ur det. Inga ekonomiska förutsättningar alls, inget jobb utan lever på socialbidrag vilket i sig måste vara fruktansvärt. Hon hade inte heller fått med sig något ur den relationen i form av möbler eller några som helst husgeråd utan hon står på noll. Nu verkar hon ju inte heller ha någon som helst ekonomisk känsla utan tagit på sig lån och annan skit också vilket hon ju såklart inte kan skylla på någon annan än sig själv. Att ta lån för någon annans skull när man själv inte har råd är ju inte snällt utan bara dumt, fruktansvärt dumt om ni frågar mig. Hur som helst, för mig som har hållit på och rensat en längre tid och ändå har haft svårt att göra mig av med saker fick plötsligt en möjlighet att göra mig av med saker och samtidigt göra en god gärning. På något sätt blir det lättare att skiljas från saker när man känner att de går till någon som inte har något alls.

 

Är det på riktigt då? Ger man bort saker av rätt anledning liksom? Eller spelar det helt enkelt ingen roll?

 

Det är frågor som surrar i mitt huvud när jag packar ner saker eller fotar och skickar vidare för att se om det är något hon vill ha. Jag kan dock inte komma fram till någon annan slutsats än att det är en win-win situation. Båda är vinnare på den dealen. Hon känner att hon får sånt hon behöver och vill ha men inte har råd med och jag kan göra mig av med saker jag faktiskt inte behöver. Det blev ju en del grejer när mamma gick bort och som jag vill spara men inte hade plats för, nu kan jag göra plats och ändå känna i hjärtat att mina gamla saker får ett nytt bra hem.

Ja nu var det dags att packa upp allt det där som packades ner inför flytten med jobbet. Förra veckans flytt gick bättre än jag trodde faktiskt och jag kom hyfsat helskinnad ut ur det. Kanske beror på att jag mer eller mindre släppte ambitionen att faktiskt jobba under de dagarna som flytten pågick. Mesta av tiden gick åt till att bära lådor, plocka lite med än det ena och än det andra och att gå runt och "känna in". Jag försökte helt enkelt att behålla lugnet, i alla fall på utsidan, även om insidan är kaos.

 

Till saken hör att han med stort H var så himla gullig och omtänksam hela tiden och det kändes som att han förstod någorlunda och försökte göra allt för att det skulle gå så smidigt som möjligt för mig och för att jag skulle må bra. Kändes som att vi kom närmare varandra på något vis och det känns som att "det där" är mer levande än någonsin. Frågan är väl bara vad "det där" är? Känns som att jag går under och sönder av allt grubblande. Många gånger när han kommer in på mitt rum känns det som att han vill säga något men att han inte kan av någon anledning...eller så tvekar han? Hur som helst äter det upp mig inifrån eftersom mina tankar flyger hit och dit med funderingar på vad det är han vill. Ibland är det positiva tankar men det dyker också upp negativa tankar...som jag efter en stund avfärdar eftersom känslan inte är sån, det är inte de signalerna han skickar ut. Kommer jag någonsin få reda på vad det här är? Kommer jag någonsin komma till ro med detta, kommer jag att kunna släppa och gå vidare? Jag är inte så säker på det och vad gör jag då? Han eldar ju på situationen hela tiden...

 

Anyway...idag tänkte jag åka förbi jobbet och packa upp lite och försöka komma iordning hyfsat. Jag måste få till mitt kontor och göra det lite fint på mitt vis så att jag trivs där inne. Först ska jag dock plocka ner adventsljusstakar och stjärnorna i fönstren och sedan byta från julgardiner till något mer ljust och luftigt i köket och på min dotters rum. Skönt att få in ljuset nu. Imorgon hoppas jag komma iväg och handla lite nya blommor också, både till krukorna och vanliga snittblommor. Jag har fått en idé om att jag vill ha rosa liljor på mitt kontor när jag kommit iordning. Vill att det ska dofta gott på mitt kontor och så vill jag ha något fint att titta på. På tal om det...tror inte att det är en slump att jag har mitt kontor nästan mitt emot hans...tror att han bestämt det, kan undra varför? ;-)

 

 

Idag har jag packat de sista grejerna inför flytten till nya kontoret. Hela den här processen har varit väldigt jobbig för mig då den tagit mycket energi av energi som jag egentligen inte har. Hela förra året var ett extremt energikrävande år och det är egentligen ett smärre mirakel att jag fortfarande står här nu för i ärlighetens namn kändes det som att jag skulle gå under väldigt många gånger av flera olika anledningar.

 

I slutet på sommaren gjorde jag ett krafttag och försökte ta tag i mig själv genom att göra om lite hemma. Det visade sig vara enklare sagt och gjort och det tog ganska så mycket energi även om slutresultatet blev jättebra och jag är jättenöjd så tog det fortfarande en massa energi som jag trodde att jag hade men faktiskt inte hade ändå visade det sig. Plötsligt kom december med stormsteg och det är den tiden på året har vi som mest att göra på jobbet, mycket som ska hinnas med innan årsskiftet. Att då lägga till flytten på jobbet och fixet här hemma inför julen med bakning, steka köttbullar, handla julklappar osv osv blev bara för mycket. Lägg dessutom en till en veckas tjänsteresa på det. Ja det är ju inte svårt att föreställa sig vad som hände, det ständiga gråtandet dök upp som ett brev på posten och jag har känt mig ledsen mest hela tiden. Det är svårt att vara på flera ställen samtidigt. Vid den tiden på året känner jag mig alltid extra ensam. Det blir så tydligt att jag inte har en andra hälft att dela allt det där med. Ja inte jobbet då utan det där julfixet. Jag menar...att både baka, handla julklappar, baka pepparkakshus, städa, julpynta, handla julgran och hugga till den där julgranen så att den passar i den förbannade julgransfoten gör mig så himla frustrerad...precis allt ska jag göra själv på samma tid och se till att ha ett julfint hem och skapa den där härliga julkänslan hos min dotter så att hon, när hon är vuxen, kan minnas och tänka tillbaka på hur mysigt vi hade. Jag tror att jag lyckades fixa det mesta i år faktiskt. I år var det dessutom första året någonsin som jag firade julafton hos mig själv och det kändes riktigt skönt och mysigt att få göra det åtminstone en gång i livet.

 

Den här decembermånaden hade under normala omständigheter varit väldigt mycket men under de omständigheterna som 2017 innebar så är det med nöd och näppe som jag andas just nu. Känns som att jag kippar efter andan och ligger strax under vattenytan och kämpar....och så kommer den där jäkla flytten! Flyttdatum har blivit flyttat flera gånger om men nu ska det alltså ske imorgon. Idag var jag på ett uselt humör på jobbet. Mest av frustration och för att jag är så himla ledsen och börjar gråta för ingenting. Jag blir så ledsen för att jag ska känna mig så ensam och inte känna att jag har hjälp med saker som att skruva ner mitt stora tunga skrivbord. Jag menar, hur svårt ska det vara liksom? Vi har hela huset fullt med hantverkare men ingen kan hjälpa mig att skruva ner mitt skrivbord, så himla uselt alltså! Det slutade med att jag fick ringa min dotters pappa som var snäll nog att åka från jobbet för att hjälpa mig. Jag är otroligt tacksam för det men tycker fortfarande att det är skandal att jag ska behöva ringa någon som jag inte vill stå i tacksamhetsskuld till för att få hjälp. Jag vill ju dessutom kanske kunna ringa honom om hjälp med annat i så fall...inte något som har med jobbet att göra!! ...Och ingen reagerar!? De tycker tvärtom förmodligen bara att jag är en riktig surkärring, som jag kanske är för tillfället men det är bara en mask för att dölja hur jäkla ledsen jag är, en mask så att inte tårarna bara sprutar ut, hela tiden. Det gör de ändå men då bara bakom min stängda dörr eller i bilen till och från jobbet...det får liksom räcka.

 

Nä usch, nu hoppas jag att jag överlever morgondagen någorlunda och att jag kan komma i ordning hyfsat snabbt. Jag måste, för det här funkar inte, jag måste ovanför vattenytan, jag bara måste...finns inget alternativ...eller?

 

Då var den där aftonen över och nya året har startat. Nyårsaftonens kväll förflöt utan några större händelser. Jag åt lite god mat, faktiskt trerätters, lyssnade på go musik och sedan kollade jag på film. Jag hade sparat filmen jag köpt till mig själv i julklapp "fifty shades darker" för att njuta av just den där kvällen. Filmen var jättebra tycker jag och en perfekt fortsättning på den första som lämnade en känsla av att vilja ha mer.

 

Nyårslöften då, blev det några sådana? Nej i år struntade jag i det, varför lägga mer krav på sig själv än jag redan känner...känns ju helt galet. Måste få ordning på mig själv först och främst och fundera på vad det är jag egentligen vill och vart jag är på väg. Det känns som att något måste förändras, livet måste få en ny och fräsch riktning. De senaste två åren har varit alldeles för tuffa och livet har gått i moll. Det är inte hälsosamt att vara så ledsen som jag varit och fortfarande är. Jag måste vända på det, men hur?

 

Jag tror att jag måste reda ut de lösa trådarna som hängt kvar de snart två åren gällande han med stort H. Ja nu kan man ju tycka att det borde vara gjort för längesedan och tro mig, jag har försökt! Jag har gjort vad jag kan för att distansera mig från honom och hela den grejen. Jag menar, om det inte hänt något hitintills så lär det ju inte göra det framöver heller...eller? Det konstiga är att varje gång jag tror att jag är på gång och tror att jag kommit en bit på vägen med mig själv och det där så dyker han upp som gubben i lådan och halar in mig igen. Jag är körd. Jag har alldeles för djupa känslor för honom för att kunna säga stop. Jag vet inte vad han vill men han verkar hur som helst inte vilja släppa taget och min fråga är...varför? Antingen klipper man väl de banden om han inte vill något mer, särskilt med tanke på att han vet att jag har känslor...eller...så gör han väl något, säger något och förklarar vad det är han vill eller åtminstone vad det är han känner? Ska det vara så himla svårt? Ja, jo jag vet att det är svårt. Jag är ju själv inte den mest tydliga personen i världen när det gäller känslor. Hur tar jag ens upp det här för diskussion nu liksom? "Hej, jo det är något vi måste prata om"...han skulle bli skitnervös och krypa ur skinnet om jag gjorde så. I stället försöker jag tolka allt han gör och säger för att sedan dra någon egen slags slutsats om vad det är som pågår.

 

Ta exempelvis i förra veckan, vi håller på och flyttar vårt kontor och med den stressen och allt annat i livet så trivs jag inte i den situationen och mår inte vidare värst bra. Därför har jag haft stängd dörr till mitt kontor så att jag kan få lite lugn och ro för mig själv i min egen lilla bubbla och när jag har stängd dörr vet alla att det inte är läge att komma in om det inte är något särskilt viktigt ärende. Hur som helst, jag hörde att han var inne på kontoret och gick runt i korridoren och plötsligt hör jag bara att han öppnar dörren...börjar småprata om precis inget viktigt alls och jag bara vet att han gör det för att checka så att jag är ok, kanske ett sätt att muntra upp mig. Han bryr sig...hela tiden!! Jag känner det i varje cell i min kropp. Vad han inte förstår är ju att allt bara blir värre av det eftersom jag har känslor för honom och blir så jäkla rörd varje gång han är omtänksam. Han fattar så himla mycket med mig men varför fattar han inte det här? Hur ska jag någonsin få känslorna i kontroll när han håller på sådär? Det är plågsamt! Allt jag vill är ju bara att vara nära honom och krypa upp i hans famn, tror aldrig jag haft sådana känslor för något någonsin. Är det för att han utstrålar det till mig? Eller vad är det här? Vad ÄR det här? Bara att skriva om det här gör ju att tårarna kommer. Jag vill inte ha någon som gör så här med mina känslor om man inte menar något med det, det är snudd på elakt!

 

Varför tog han sig innanför min mur och släppte lös alla känslor om han inte kan ta hand om det som kommer ut? Hela livet påverkas av all han släppt lös mina känslor och de rusar runt i ett enda stort kaos och alla andra situationer påverkas ju av det här också eftersom jag blivit mer känslosam rent generellt. Självklart har dödsfallen i familjen påverkat också men jag vågar påstå att han är den som påverkar mig allra mest. Om han ändå förstod hur mycket han vänt upp och ner på mitt liv. Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag lösa det här?

 

Verkar som att bloggen får mitt sätt att bearbeta det här. Lite trist egentligen men jag ser ingen annan utväg just nu. Jag hoppas att den här utvecklar sig till något mer positivt under 2018 för just nu är den nog mest deppig. 

Året går mot sitt slut. Det har varit ett år fyllt med sorg, ilska, frustration och rädsla. Ett riktigt skitår om ni frågar mig som också slitit hårt på själen och tagit oerhört mycket energi, faktiskt det värsta hitintills för min del måste jag säga. Det känns skönt att få stänga dörren om 2017 och få gå in i ett nytt år med allt vad det kan föra med sig. Jag hoppas att det för med sig lite mer glädje, livslust och positiva händelser som ger ljuva minnen och på något sätt kan mildra de djupa sår som 2017 skapat. Mest av allt önskar jag mig lugn och ro. Lugn och ro i livet men också framför allt i själen.

 

 Förra året vid den här tiden kände jag en viss hoppfullhet inför det stundande året. I år känner jag inte riktigt samma hoppfullhet utan känner mig mest ledsen...på allt! Tror aldrig att jag varit så ledsen eller förresten, jag tror inte jag vet att jag aldrig tidigare varit så här ledsen och aldrig under så lång tid. Förra året valde jag att fira in det nya året ensam för att jag kände att jag för mig själv ville avsluta 2016 och ta nya hoppfulla tag på 2017. I år väljer jag att vara hemma själv för att jag helt enkelt inte orkar fira alls. Jag är helt enkelt för trött och ledsen att jag inte vill förpesta andras glädje med min egen sorgsenhet. Det är en stor skillnad, jättestor skillnad och vid närmare eftertanke borde jag kanske bli lite orolig för mig själv, vart är jag på väg liksom?

 

 

Nu har det hänt...mamma är borta. Hon somnade in på långfredagen den 14:e april. Fruktansvärt jobbigt och jag har haft lite svårt att hänga med rent mentalt i allt. Jag har mer eller mindre rasat ihop...eller känslan är så i alla fall. Sedan är det väl inte bara det här som är jobbigt även om det är det primära skälet till att bägaren tippade över, utan det är många saker i kombination som gjort att jag är där jag är idag.

 

En stor bidragande orsak är nog jobbet. Jag har jobbat på tok för mycket sedan jag började med lön. Den lönegrupp som jag ingår i har dessutom svåra problem på olika sätt och i kombination med en riktigt usel chef har det genererat på tok för mycket jobb och ansvar på mig som enskild. Jag gillar i och för sig att jobba mycket och ansvar har jag inget emot, men om man lägger till att jag fick sämsta utbildningen/introduktionen någonsin och sedan förväntades köra flera hundra löner på egen hand och vara självgående i precis allt har helt enkelt blivit för mycket och för snabbt. Jag har saknat stöttning och back up (förutom han med stort H som varit mitt stora stöd under hela tiden, utan honom vet jag inte riktigt vad jag hade gjort). Jag har inte heller inte haft någon riktig semester på flera år nu och i år ser det ut att bli värre än någonsin och bara det gör ju sitt till. Min prestationsångest har rakat i höjden och känner mig misslyckad mest hela tiden för jag vill så mycket mer men har inte någon energi till det just nu.

 

Sedan har vi ju det här med han med stort H och JA jag VET att det är ganska tjatigt nu och ja, jag vet att jag borde lägga ner men det hjälper ju knappast i hur jag känner ändå? Just nu är jag tom på idéer och försöker tänka bort det, försöker få in i mitt huvud det nog aldrig kommer att bli något. Förresten, det är ju inte i huvudet jag ska få in det...det är ju hjärtat jag måste övertyga och det är lättare sagt än gjort. Mitt hjärta har aldrig tidigare känt på det här sättet svämmar över av känslor hela tiden och det är inte lätt att låta bli att älska någon som hela tiden kommer in till mig och är gullig...eller går förbi med sitt rufsiga men charmiga hår och tittar på mig med sina fina glittriga ögon...eller är trött och grinig så att man bara vill lägga armarna om halsen och krama hårt...jättehårt. Det är svårt, jättesvårt...kan någon tala om för mig hur man gör? Är det möjligt att älska någon på det sättet utan att den andra parten känner någonting alls?

 

Döden, ja döden ja...den tycks finnas med mig hela tiden men de sista två åren har varit brutala. Alla i den närmsta familjen har gått bort alldeles för fort och i de flesta fallen för tidigt. Det är fruktansvärt jobbigt och jag finner nästa inga ord för det. Jag som dessutom jobbat för mycket (eller kanske flytt in i jobbet ibland) har inte riktigt bearbetat det som hänt utan kört på i 180 och nu får jag sota för det, med besked! Kroppen säger ifrån och jag får fullständig panik över allt och inget. Humöret är rena berg- och dalbanan och ena stunden glad, nästa jättearg och plötsligt helt otröstlig och gråter hejdlöst så att tårarna sprutar ut. Det här är ganska jobbigt för en sån som mig som jobbar hårt för att ha kontroll på läget och tidigare var känd för att ha lång stubin. Nu vet man inte riktigt vad som ska hända från en stund till nästa och det är skitjobbigt, inte bara för omgivnigen utan i allra högsta grad för mig själv som inte känner igen mig själv längre. Jag är så fruktansvärt ledsen att jag helst skulle vilja ligga hemma alldeles ensam i flera veckor och bara gråta. Det kan jag ju inte göra utan jag har en dotter att vara mamma till och jag har ett jobb att sköta, saker måste göras antingen jag orkar eller inte...tvätta, städa, laga mat o fixa i största allmänhet.

 

Har varit sjukskriven i några dagar...eller ja en dryg vecka...men har såklart jobbat lite ändå. Kan ju inte vara borta helt, finns saker som måste göras ändå. Att jag sedan har oförstående chef som hellre skuldbelägger och ifrågasätter än att vara ödmjuk i sin framtoning hjälper mig inte ett dugg just nu. Jag orkar inte jobba men känner att jag måste...det får gå så länge det går...typ.

 

Har börjat gå hos en kurator nu i alla fall för jag känner att jag inte kommer längre med mig själv i mitt eget ältande. Känns skönt och få lite bra och konkret input, hjälp att sortera alla känslor som flyger omkring som sorg, ilska, rädsla och ledsamhet. Förhoppningsvis lyckas vi eller jag pussla ihop mig igen även om det inte känns så nu.

Det är söndag och min dotter är hos sin pappa i helgen. Jag sitter i skrivandes stund på jobbet. Jag brukar köpa bubbelvatten att ha på mitt kontor och det känns bra att ha lämnat av det redan på helgen tycker jag. Sedan hade jag tänkt göra lite smågrejer på jobbet men glömde min nyckel till mitt skåp där jag förvarar mina grejer så nu sitter jag här och skriver lite i bloggen istället.

 

Vet inte riktigt vad jag ska skriva om för det finns så mycket egentligen men just nu är det kaos inombords. Mamma har troligtvis inte så långt kvar nu. Hon fick en dos med cellgifter men fick alla biverkningar man kan få på en gång och knockade henne helt och hållet så nu blir det troligtvis inget mer med det och det gör ju att vi inte kan förlänga något utan det kan gå ganska så fort så här på slutet. Det är jobbigt, riktigt riktigt jobbigt! Jag orkar inte riktigt ta in och tänka på det ens, egentligen, men gör ju det ändå såklart och det gör att jag känner fullständig panik inombords. Det är som att leva i en mardröm och inte kunna ta sig ur det. Kanske är bloggen ett bra sätt att bearbeta saker på och kan hjälpa mig ur detta fullständiga vakuum som jag befinner mig i? Ett sätt att få utlopp för tankar som surrar istället för att behålla allt inombords?

 

Känner att det blir svårare och svårare att behålla det inuti och det pyser ut emellanåt både åt det ena och det andra hållet och det är också jobbigt. Att inte riktigt veta hur jag reagerar på olika saker och hela tiden tänka "var det här en rimlig reaktion på just det här?" tar mycket energi. Gråter gör jag också titt som tätt åt lite allt möjligt och det kan svänga snabbt. Jag känner inte riktigt igen mig själv längre och det är oerhört frustrerande och jobbigt.

 

Det är ju inte riktigt bara en sak heller som påverkar mig just nu utan det är flera saker i kombination. Jobbet är ju en sak t ex som inte gör livet enklare. Att försöka få min chef/chefer att förstå min situation är jobbigt bara det. Att hela tiden känna att de ifrågasätter är oerhört tärande. Sedan har vi ju den här händelsen med min dotter och att hon blev misshandlad på skolan. Jag skickade ju ett mail till rektorn där jag kortfattat skrev att jag ville veta hur skolan hanterar den typen av händelser och om jag som förälder borde/förväntades göra något. Skrev under med både mitt och min dotters pappas namn och vi har inte fått någon som helst återkoppling på det. Alltså, jag orkar inte! Hur mycket energi måste jag lägga på allting egentligen? Borde vi inte få någon som helst återkoppling på mitt mail, något om att hon åtminstone har tagit emot det och tittar på ärendet? Skandal! Jag som redan från början inte har någon som helst energi måste nu leta fram en gnutta för att kunna driva den här frågan vidare och jag orkar inte! Men jag måste orka, för min dotters skull för vad signalerar det här till henne annars? Att man får "tåla" sånt? Att man ska stå ut? Nähä, det är inte det jag vill att hon ska lära sig av livet utan hon måste få känna att det där är INTE ok och att man ska INTE stå ur och det är inget man ska acceptera över huvud taget!

 

Sedan har vi ju den här "never ending storyn" med han med stort H. Det går liksom inte över och känslorna jag har känns permanenta, de är där för att stanna och det här är verkligen på riktigt. Jag har verkligen försökt att ignorera det och försökt att skärma av, bryta på något sätt men det går helt enkelt inte. Känslorna är verkligen djupa. Det känns så konstigt att de är det egentligen, jag har aldrig känt så här djupt för någon tidigare och det gör att det gör ännu mera ont. I fredags kom han in på mitt kontor och jag ryckte till sådär ni vet, som man kan göra när man är helt i sina egna tankar och någon annan plötsligt står nästan bredvid utan att man märkt det. Ja jag ryckte till och sa till honom att han skrämde mig och han undrade lite varför. Sedan sa han "du behöver inte vara rädd för mig" och jag svarade något i stil med "är du säker på det?"..."ja" svarade han och min respons blev typ "jag är inte så säker på det"...och sedan blev det inte mer med det. Men det var något med sättet han sa det där "du behöver inte vara rädd för mig" som fick mig att fundera...för han lät allvarlig när han sa det på något vis och jag börjar tänka att vi pratar lite i koder med varandra på något märkligt sätt. Det kan vara jag som inbillar mig...men nja...jag tror inte det ändå för det är något jag känner inombords. Att kollegan dessutom skrivit något till mig dagen före och påpekat att han fjäskade och gjorde sig till för mig väldans mycket och skrev massor av hjärtan...ja det får mig ju att fundera. Det är så jobbigt det här, är det här på riktigt eller spelar min hjärna och min kropp mig ett spratt? Kan det verkligen vara bara jag som känner något? Det känns ju i hela min kropp att han menar något, men varför kan han inte säga något till mig då istället så att jag vet i så fall?

 

Ja det har onekligen varit väldigt tyst här på bloggen den senaste tiden. Det beror inte på att jag ledsnat eller så utan på att livet åter igen kommit emellan. Min mamma har fått cancer och det är riktigt illa. Vi vet redan nu att det inte går att bota utan det handlar mer om att förlänga i bästa fall. Det här är oerhört jobbigt och jag mår inte så värst bra. Jag som redan är upp och ner har nu trillat ner i ett svart hål med huvudet före känns det som. Vissa dagar är såklart bättre än andra och ibland märks det nog inte alls...utåt sett. Inombords är det värsta kaoset.. Jag vet faktiskt inte hur mycket elände en människa kan orka med på en gång faktiskt? Vad ska jag ta mig till med mig själv liksom? Jag är så fruktansvärt ledsen och undrar lite vad som är meningen med livet. I synnerhet mitt liv då där själva livet tycks kasta skit på mig så fort jag börjar få luft under vingarna och må bra. Ska det vara så här precis hela tiden?

 

Det snurrar så mycket tankar inuti nu att jag nästan blir helt yr. Jag har också blivit extremt känslig på grund av allt som hänt och minsta lilla händelse kan få mig att gå i taket eller ur balans på ett ögonblick och det är ganska jobbigt. Jag vet inte riktigt vad jag har mig själv och det gör mig väldigt orolig. Det jag egentligen behöver nu är en stabil tillvaro runt omkring mig med vanliga rutiner och inga oväntade situationer, lugn och ro med helt vanliga saker. Allt för att jag ska orka allt det där andra jobbiga som pågår i livet. Jag kan helt enkelt inte hantera plötsliga händelser utan blir superstressad på en gång.

 

Just nu på jobbet håller jag på och ska lämna över en del av mitt arbete till en nyanställd tjej. Tanken är att jag ska få avlastning eftersom jag haft lite väl hög arbetsbelastning. Bara den grejen gör mig oerhört stressad eftersom jag egentligen inte orkar lära upp någon just nu och jag vill ha mina härliga avdelningar som vanligt för det känns tryggt för mig. Jag orkar inte oroa mig för att saker ska gå snett eller att jag ska få för lite att göra så att jag hinner grubbla mer...jag orkar inte. Nu har vi också en ny chef som ska göra sitt avtryck och vill att jag ska åka iväg till annan stad för att hon ska ha medarbetarsamtal med mig, trots att hon lovat att hon skulle komma till mig, det gör mig skitstressad och orolig...jag orkar inte sånt just nu!

 

Som om inte allt det här vore nog så blev min dotter misshandlad av en kille som går i hennes parallellklass. Så pass att läraren på skolan ringde mig på jobbet och bad mig hämta henne och åka till vårdcentralen för kontroll av skador samt att få det hela dokumenterat. Alltså...har vi inte tillräckligt i våra liv redan, varför händer sånt här nu? Varför just mitt barn (inte ok med annat barn heller såklart)?

 

Allt det här som händer och som hänt senaste året har fått mig att grubbla mer än någonsin. Många frågor i huvudet, varför liksom? Finns det inget område i livet som kan få gå bra...någonsin? Allt det här med han med stort H dessutom, varför? Jag försöker tänka bort det och ignorera och allt på en gång men det hjälper inte, känslorna är starkare än någonsin och jag orkar inte, jag orkar verkligen inte! Varför får jag inga svar på någonting? Ingenting i livet är under kontroll. Det känns som allt det här i kombination kommer att knäcka mig och jag vet inte om jag någonsin kommer att orka ta mig upp igen?

 

 

Igår var jag på systembolaget för att handla lite vin. Något riktigt gott ville jag ha och så tänkte jag köpa lite Baileys eftersom jag plötsligt var lite sugen på det förra helgen men hade såklart inte något hemma. Hade flexat ut en timma tidigare från jobbet och solen sken, en perfekt fredagseftermiddag! Väl där så står jag framför hyllorna och funderar, vill testa något nytt men blir lite feg när det väl kommer till kritan. Den här gången blev det en kompromiss, både ett vin som jag vet att jag tycker om och ett vin som jag inte testat tidigare. När jag väl bestämt mig och lagt vinet i min kundkorg traskade jag bort mot likörerna. Går runt lite och kollar, helt i min egen värld liksom och funderar och tänker att det finns mycket gott som hade varit kul att ha hemma i skåpet.

 

Plötsligt när jag står där och försöker bestämma mig för om jag ska ta en flaska Baileys som jag bestämt eller om jag skulle skoja till det och ta något annat, blir jag tilltalad av någon bredvid mig. "Det finns mycket gott att välja på här" sa han, jag som blev alldeles överraskad sa något i stil med "ja verkligen!". Vände mig om och möts av världens finaste leende och blåaste ögonen. Jättefin kille. Säkert tio år yngre än mig men jättefin. Av någon anledning blev jag väldigt glad av det. Det kan ha varit hans sätt att uttrycka sig på som gjorde att det kändes som att han flirtade lite. Våra blickar möttes helt hastigt och jag kände mig nästan generad, märkligt! Var det för att han var så fin som det kändes så?

 

När jag ställt mig i kassakön såg jag att han stod i kön bredvid, vi tittade på varandra helt hastigt och log och när jag var på väg ut ur butiken stod han där och köpte ett "fuck cancer-armband" som någon stod och sålde precis vid ingången. Jag är förmodligen helt utflippad nu för tiden och han med stort H har förmodligen gjort mig överanalytisk och galen, men på något sätt kändes det som att han dröjde sig kvar. Med allra största säkerhet var det inte på det viset utan bara min fantasi som skenade iväg. I tanken tänkte jag att "ja, en dejt med honom hade jag inte tackat nej till" men slog genast bort tanken som ett rent hjärnspöke. När jag kom till bilen såg jag att han hade parkerat ganska nära där jag stod och hela vägen hem såg jag att han låg ett par bilar bakom mig. När jag svängde in till min parkering åkte han vidare och jag tänkte att han nog bor någonstans i närheten. Funderade på om jag sett honom tidigare, kanske mött i vår lilla affär här hemma eller i något annat sammanhang? Varför skulle han annars tilltala mig och ge mig värsta leendet? Ja han har säkert flickvän, kanske familj och var säkert bara allmänt trevlig och dessutom förmodligen alldeles för ung för mig hur som helst. Men det kändes lite extra och gjorde mig hur som helst väldigt glad. En liten oskyldig flirt i en butik och fick mig att känna mig på topp en liten liten stund i alla fall.

 

Just nu väljer jag att se det som ett positivt tecken på att 2017 kommer att bli ett ganska bra år trots allt. Just nu verkar det hoppfullt, härligt att få samla lite energi. Har inte haft någon på riktigt riktigt länge.

Så var det nya året äntligen här, skönt! Jag har verkligen väntat på 2017. Det beror ju inte på att jag har något särskilt inplanerat eller något alldeles speciellt att se fram emot utan jag har kanske mest längtat efter att lägga 2016 bakom mig.

 

Förra året var verkligen turbulent rent känslomässigt. Aldrig har jag upplevt sådana toppar och dalar, kanske mest dalar ändå trots allt...i alla fall som jag ser på det just nu. Det inleddes i januari med att min mormor gick bort. Hon var gammal och hennes tid hade runnit ut. Hon somnade helt enkelt in. Ändå kändes det väldigt ledsamt. Det var den sista av mina mor- och farföräldrar som gick bort, en generation som försvann från livet och därmed tog jag ett jättekliv själv att gå ett närmare slutet.

 

Februari försvann i ett nafs, försvann liksom i en grå dimma kan man säga. Sedan kom mars, min födelsedagsmånad. Då hände ju det som har kommit att prägla resten av året kan jag säga och som fortfarande påverkar mig, starkt! Det var då han sa det, det där som vände upp och ner på hela min tillvaro och ända tills idag känner jag mig upp och ner och vet varken ut eller in.

 

Mitt i all villervalla och med mig själv upp och ner kom april. April inleddes med inköpet av min nya bil, vilken lycka! Tyvärr blev den lyckan väldigt kort för två dagar efter att jag hämtat bilen hände det som inte fick hända...pappa gick bort hastigt. Den känslan när de ringde från sjukhuset mitt i natten och berättade kommer nog alltid finnas kvar. Det blev som en chock och hela den helgen gick jag som i en dimma och visste inte riktigt hur jag skulle hantera det. Tiden efter det var ett smärre kaos och något jag fasar över att behöva uppleva igen. Det är ju ingen som talar om för en hur allt funkar när någon dör utan man får lära sig allt på egen hand, den hårda vägen. Det är ganska märkligt egentligen hur lite man känner till om sånt där, trots att människor dör hela tiden.

 

Maj och juni tuffade förbi och blev en tid med oerhört mycket grubblerier, tankar kring livet och om varför saker händer när de gör. Kände mig som ett levande frågetecken och känslan av sorg över att pappa gått bort och känslan av glädje över någon kanske tyckte om mig på riktigt surrade runt i en salig blandning. Däremellan skulle jag uppträda med kören, fixa inför skolavslutning och jobba, jobba och sa jag...jobba?

 

Sedan blev det juli. Det var då semestern skulle infinna sig och oj vad jag skulle vila och tänka klart och njuta och hitta på roliga utflykter och gå på bröllop, fixa finaste kalaset för dottern och ja, precis allting skulle hända den där månaden. Föga anade jag att jag skulle jobba mer än jag någonsin gjort i mitt liv, vara trött och ledsen mest hela tiden och önskade att jag egentligen befann mig någon helt annat ställe både rent fysiskt och i livet. Jag tror att juli blev den ledsnaste månaden någonsin. Det var som om allt som hänt under de föregående månaderna plötsligt kom ikapp mig och jag rasade ihop som ett korthus. Jag grät och grät och grät. All kraft gick åt till att försöka hålla minen uppe när min dotter var hemma och i närheten. All övrig tid grät jag, natt som dag. Allt det där resulterade i att jag nästan inte sov alls...och det hade nog egentligen startat redan i maj-juni om jag ska vara ärlig.

 

Efter den värsta månaden i mitt liv kom augusti. Dags att börja jobba igen (slutade jag ens?). Skolorna började igen och allt skulle återgå till det normala. Tyvärr hade bristen på sömn satt sina spår och min ledsamhet inombords gick inte över. Att försöka hålla modet uppe på jobbet tog precis allt jag hade och lite till. Jag gjorde vad jag kunde för att verka "normal" men jag tror nog inte att någon gick på det...egentligen. Augusti var också en månad då jag skulle på stor fest. Företaget jag jobbar på firade jubileum och anordnade en stoooor fest med människor från hela världen. Alla skulle vi träffas och ha skoj tillsammans i Globen som de hyrt för tillfället. Själv försökte jag tagga mig själv genom att shoppa järnet innan. Snygga kläder skulle jag ju ha, det var ju trots allt dress code för evenemanget, både för dagen och kvällen. Jag spenderade en hel del pengar inför det tillfället och precis allt var nytt, inifrån och ut. Det enda som möjligtvis inte var nytt var makeupen som jag bar, men parfymen var ny för tillfället. Kvällen som vi alla sett fram emot blev lite kulmen för mig på något vis och även om det var väldigt trevligt, välordnat och riktigt riktigt maffigt så kände jag mig inte som mig själv, inte alls på festhumör kan man säga. Tråkigt att känna så på årtiondets största fest. Augusti avslutades med ett samtal med min chef...eller egentligen min chefs chef där vi pratade om arbetssituationen och lite om livet i allmänhet i ett syfte att vända min onda cirkel till något gott.

 

Sedan kom september och för första gången på månader sov jag en hel natt. Det gjorde underverk. Tyvärr ökade dock tankarna på han med stort H när jobbdimman lättade. Mycket existentiella frågor surrade i huvudet. Varför händer allt det här mig? Varför ska det aldrig ordna sig för mig, varför ska det alltid vara problem på ett eller annat sätt när jag träffar en man jag faktiskt kan tänka mig att leva med, för resten av livet? Varför? Vad är det för fel på mig? Har jag inbillat mig alltihop? ...Och så kom tårarna igen! I ett försök att skingra tankarna försökte jag planera in lite olika kul saker. Bland annat bjöd jag in tjejerna på jobbet på tjejmiddag. Riktigt skoj med tjejsnack och att ses sådär utanför jobbet. När de åkte hem med han som de fixat skjuts med frågade en av tjejerna den andra om det var något mellan mig och mrX, när jag fick reda på att hon frågat sådär så tänkte jag. Nä, jag har faktiskt inte inbillat mig någonting alls. När dessutom en annan kollega skickar ett mail med en bild på mig och mrX och skriver "Grattis, vilket gulligt par" så ökade ju såklart tankarna på den situationen...och paniken likaså.

 

Oktober månad, ja då började jag landa även om jag började känna ett stort behov av att uttrycka det jag funderat över när det gällde HAN. Jag funderade mycket över att vi behövde prata och hade intentionen många många gånger att göra det när vi jobbade över båda två och var själva men på något vis fick jag inte fram något. Det kändes lite som att han var lite generad och kanske t om blyg och då blev jag också det, det är svårt att sätta ord på något och få ut det på rätt sätt. Särskilt när man som jag är fullständigt livrädd för att bli avvisad och sårad ända in i själen. Trots det kände jag att jag MÅSTE säga det, kosta vad det kosta vill. Jag har nog aldrig känt så starkt att jag måste berätta vad jag känner och det är en läskig ny känsla för mig. Men så har jag ju fått jättestarka känslor för honom, vet inte riktigt om jag känt just så här för någon annan...någonsin! Bara en sån sak gör mig vettskrämd för jag inser också att risken att jag ska bli riktigt sårad och förmodligen aldrig återhämta mig mer är överhängande och det är då frågor som VARFÖR? dyker upp...och så kom tårarna igen! Precis i slutet på oktober kom jag till ett beslut, det får bära eller brist, men nu måste det bli sagt...på vilket sätt som helst men ut måste det. Sagt och gjort, jag skrev ett brev. Det var inte så jag tänkt att jag skulle göra men eftersom jag inte fick ur mig det någon enda gång av alla de gånger jag tänkt när vi varit ensamma så fick det bli på det sättet. Då fick jag åtminstone ur mig det utan att bli avbruten och kunde formulera mig så som jag själv ville.

 

Det var svårt att skriva, jättesvårt! Hur skriver man till någon om hur man känner utan att lägga skuld, tvång eller för den delen vända det till att prata om honom och det jag tror om honom? Att faktiskt prata ur sin egen synvinkel och hur JAG faktiskt känner är inte lätt och det satt långt inne. Jag kan fortfarande känna att jag borde ha ändrat ett par saker i det där brevet, men just där och då blev det som det blev. Jag avslutade brevet med att han inte behövde säga något till mig om någonting om han inte ville, att jag förstår hur som helst och det står jag för även om det är jobbigt nu.

 

November. Tiden efter att jag skickade mailet blev som en enda lång plåga och jag undrade många gånger om jag gjort rätt. Det märktes att han blev nervös när vi möttes på jobbet och jag blev precis lika nervös. Samtidigt kändes det som att båda försökte låtsas som om inget hade hänt, att allt var som vanligt. Skum känsla. Jag förstår att det är jobbigt för honom att säga någonting som någonting, han är ju gift. Han kanske inte vet vad han tycker, vad han känner eller vad han vill? Samtidigt känner ju jag mig väldigt utlämnad och utan skydd för världens grymhet. Jag har aldrig gjort något liknande och brukar aldrig säga vad jag känner för någon, även om jag haft känslor, för att jag varit för rädd för att bli sårad och nu plötsligt står jag här. Utlämnad för världen och som ett stort öppet blödande sår och vet inte riktigt hur jag ska hantera det. På sätt och vis har det varit bra att han varit på mycket tjänsteresor, väääldigt mycket borta. Det har gjort att jag åtminstone kunnat slappna av lite och inte vara på min vakt hela tiden när han inte är där. Samtidigt saknar jag ju honom när han inte är på jobbet.

 

Plötsligt blev det december! En fullspäckad månad med allt möjligt inplanerat, bakning och försäljning till förmån för min dotters klass, uppträdanden med kören, jättetight lönekörning, tjänsteresa till Stockholm och allt annat som december brukar innehålla. Jag som haft ett sånt märkligt och tufft år kände att stresströskeln var väldigt låg och humöret var väl inte direkt varit på topp den där månaden. Julklappsstress är inget kul och stressen över att åka till min bror med familj i Stockholm över julen var väl ingen jättebra kombo och jag har nog varit ganska tröttsam på jobbet med min oro och mitt gnäll. Fick också reda på att min mamma, som varit sjuk större delen av året, har en förändring på ena lungan och bara en sån sak gör mig fruktansvärt orolig just nu. För i ärlighetens namn orkar jag inte mer elände nu. Trots allt det där så blev julen ganska så trevlig ändå även om jag fick bita mig i läppen några gånger för att inte utlösa tredje världskriget. Min bror med familj var en perfekt värdfamilj som orkade stå ut med oss alla i flera dagar och deras nya hus var helt fantastiskt. Väl hemma igen och dottern åkt till sin pappa bestämde jag mig för att spendera nyår för mig själv. Inte minst för att kunna reflektera över livet, vad jag vill och allt det där och också för att jag inte kände mig på humör för att umgås. Nu blev det väl inte sådär värst mycket reflekterande måste jag erkänna utan snarare planering av god middag och funderingar på mrX, som för övrigt är mer charmig och flirtig än någonsin...why?!?

 

Hur som helst, ett långt och för det mesta tufft 2016 men ett fint avslut med champagne och god mat, kanske bjussar jag på menyn en annan dag.

 

Avslutar med en bild på världens godaste drink som min bror bjöd oss på kvällen före julafton.

 

Gott slut och god fortsättning på det nya året!

 

 

I söndags bakade min dotter och jag lussekatter. Äntligen skulle man väl kunna säga med tanke på att jag lovat henne i ett par veckor att vi skulle göra det men hela tiden skjutit upp det av olika anledningar. Egentligen har väl lusten inte riktigt infunnit sig och jag är på ett väldans rastlöst och oroligt humör nu för tiden, ganska ledsen egentligen och vill ju som bekant helst inte fira jul över huvud taget. Men i söndags hände det alltså, vi bakade våra lussebullar.

 

Egentliga anledningen till att jag fick tummen ur och satte igång baket som utlovat var ju att jag hade en hemlig plan. Planen gick ut på att jag skulle ta ledigt på luciadagens morgon och fixa lite lussemys framför SVT:s luciamorgon som i år sändes från Varbergs Fästning, min hemstad alltså.

 

Sagt och gjort, upp tidigt på morgonen för att duscha och göra mig iordning för dagen och därefter fixa frukosten så tyst som jag bara kunde för att inte väcka den lilla sötnosen. När jag var klar och hade dukat upp frukosten med tomtegröt, skinkmackor med vörtbröd, färskpressad apelsinjuice och självklart var sin lussekatt framför TV:n gick jag för att väcka henne lagom till kl 7. Upp o hoppa sa jag ganska bestämt och sa att hon måste skynda sig upp och komma och kolla på en grej i vardagsrummet. Yrvaket rusade hon upp och blev riktigt förvånad när hon såg frukosten och tända ljus och TV:n där luciamorgon precis inleddes. En riktigt lyckad och mysig morgon tillsammans måste jag säga. Det är hon verkligen värd med tanke på hur totalt jättetråkig jag varit senaste tiden. Känns gott i mammahjärtat att åtminstone ha skapat ETT mysigt minne den här julen.

 

Nu återstår att se huruvida jag kommer att skapa något mer minnesvärt innan året är över...ett steg i taget...

 

Det blev visst höstlov för bloggen. Inte bara en vecka utan närmare en månad. Kom av mig och har haft lite svårt att komma igång igen. Det är inte så att jag inte haft något att skriva om, utan det är snarare så att jag haft för mycket att skriva om och det har bubblat över i hjärnan. Svårt att få ur mig tankarna på rätt sätt. Jag vill gärna ha formulerat klart en tanke innan jag skriver om den men hjärnan går på högvarv, som värsta centrifugen kan man säga, så det är svårt att greppa tag om just precis en tanke. Är ganska så trött på att ha överbelastning i hjärnan så nu sitter jag här och ska försöka knåpa ner lite, pysa ut lite av det som bubblar runt.

 

Är förresten ganska så trött på det mesta just nu. Lite småirriterad för allt och inget och vet inte riktigt vad jag vill eller ens vad jag tycker är roligt längre. Jag är nog ganska så less på livet i största allmänhet. Inte så att jag är deppig eller nåt men bara less på att jag alltid ska köra huvudet i väggen på något vis. Jag vill ju egentligen bara ha lugn och ro i livet, njuta av både vardag och fest men på något sätt så verkar det alltid haka upp sig. Jag når aldrig riktigt ända fram utan snubblar hela tiden och får börja om. Frågan är hur många gånger jag kan eller för den delen orkar börja om?

 

Tror att jag behöver semester. Riktig semester. Från allt och alla. Åka långt bort till något varmt land och bara vara anonym, strosa runt och få lite nya intryck...andas! Få lite perspektiv på tillvaron. Här hemma är det bara för mycket av allt och jag känner inte att jag får det utrymmet för reflektion som jag behöver. Vardagen tar för mycket energi, jobb ska skötas, handling, tvätt, städning och allt det där måste fixas, mat till utflykter och därmed också hålla reda på datum och klockslag för alla möjliga aktiviteter, laga mat...för att inte tala om julen som närmar sig med stormsteg...jag känner bara att jag behöver en paus, en JÄTTEPAUS! Just nu drömmer jag om att åka till Marrakech. Bo på en Riad, strosa runt på en Souk eller bara hänga vid en pool och lapa sol...det är precis vad jag behöver, precis den rätta medicinen.

 

Följer flera hotell och Riads på instagram och det ser helt underbart ut. Vill verkligen åka dit. Jag kan ju börja spara nu så kanske jag har råd att åka dit när jag fyller 50. Det blir mycket då....när "the big 50" infinner sig. Har ju lovat dottern också att vi ska åka till New York då dessutom. Gäller verkligen att spara tills dess! Jag vill verkligen inte vara hemma när jag fyller 50, i alla fall som det känns nu. Jag vill vara så långt bort som jag bara kan. Vill nog helst inte fira alls. Vad finns det att fira liksom?

 

Usch...är de här tankarna nu början på en 50-års kris kanske? Ifrågasätta livet och allt det där? Dr Phil brukar säga något i stil med "to predict the future you have to look at the past" Ja ska man gå efter det där...ja då har jag nog inte så mycket att se fram emot eftersom mitt liv fram tills nu varit allt annat än en räkmacka.

 

Hujeda mig! Bäst att avsluta dagens inlägg innan jag startar en ny våg av grubblerier...bättre att drömma sig bort till Marrakech, testa du också :-)

 

 

Ibland undrar jag om livet vill spela mig ett spratt. Jag verkar ha väldigt svårt att få till det på alla sätt och vis. Antingen för att jag själv har svårt att få tummen ur eller för att det kommer saker emellan som gör att jag inte får gjort/sagt det jag ska...eller föresten...är det så att livet helt enkelt vill att jag ska ha mer tålamod? Jag tycker ju faktiskt att jag har ganska mycket av den varan i de flesta situationer men kanske är det så att när det gäller känslor och tankar och när jag väl bestämt mig för något så har jag inget som helst tålamod, kanske? Ibland vill jag kanske att saker ska hända så fort eftersom jag förväntar mig att något ska gå snett och att det då är lika bra att ta smällen på en gång så att man får det gjort, kan bearbeta det och sedan gå vidare?

 

Det är lite sånt jag tänker på just nu. Jag har ju försökta att komma till skott och prata om saker med han med stort H en längre tid men oftast har jag inte kommit till skott eftersom jag har fegat ur precis när jag skulle säga något och när jag haft bästa möjligheten. Nu tror jag att jag kommit så långt i min process med mig själv att jag faktiskt skulle våga säga något men då kommer det andra saker i vägen. Som igår exempelvis, jag hade tänkt dröja mig kvar en stund på jobbet eftersom han oftast är kvar sist på dagarna och särskilt då en fredag. Min dotter är ju hos sin pappa i helgen så då hade det ju passat bra att göra så just igår. Jag satt kvar...men oturligt nog var det väldigt många andra kvar också...och hur länge orkar man sitta och vänta ut när man egentligen vill hem och fredagsmysa? Jag åkte alltså hem och gjorde mig en cocktail istället och kollade på "Bridget Jones dagbok" som råkade gå på TV just igår kväll. Den passade föresten alldeles utmärkt till gårkvällens stämning :-). Sedan har vi ju dagens, jag har åkt in till stan för att göra en del ärenden och passa på att göra mig lite ärenden in på jobbet en sväng eftersom han brukar jobba på helgen ganska ofta (ja det vet ni ju redan, för jag har ju åkt hit förr i samma ärende just på helgen haha). Hjärtat åkte upp i halsgropen när jag såg att hans bil var här men jag tänkte att NU...nu händer det, bara att ta tjuren vid hornen! Bära eller brista. Jag öppnar dörren till jobbet och går in på mitt kontor...och hör...att hans dotter är med och jobbar. Men va f..n, det här är ju bara inte sant! Är det inte meningen att vi ska prata med varandra eller? Ska vi bara fortsätta att gå som katten kring het gröt i all evighet, jag tror jag dör!

 

Så nu sitter jag här och skriver i min blogg...igen...som jag brukar när jag åker in till jobbet en sväng på helgen. Det här är rena rama tortyren...ja inte att skriva i bloggen såklart...men det här andra. Snart lutar det åt att jag faktiskt tar och knåpar ihop det där mailet trots allt, bara för att få det ur mig.

 

Nåja, nu ska jag nog tassa ut härifrån igen och åka och göra lite ärenden till...ska nog unna mig lite blommor minsann, ja så får det bli! Ikväll blir det nog en Cosmopolitan igen likt den som jag drack igår kväll, fundera lite över livet och kanske tänka ut vad jag ska hitta på härnäst.

 

Ja jag är nog det måste jag säga. I alla fall när det gäller att öppna upp mig själv och blotta det jag egentligen känner. I skrift kan jag göra det men sådär face to face ja då blir jag som förstelnad och sluter mig som en mussla. Jag önskar verkligen att jag hade lättare för att säga till någon vad jag egentligen känner och tänker. I det här fallet handlar det ju om han med stort H. Det var väl kanske inte så svårt att räkna ut egentligen...eller hur?

 

Jag har nu gått omkring i flera månader och tänkt att vi måste prata, säkert han också skulle jag tro. Vi verkar lika på det sättet...gå som katten kring het gröt och hoppas på att den andra ska säga något, ge någon hint eller leda in samtalet på det som vi egentligen behöver prata om. Känslor. Nu känner jag personligen att det har kommit till en punkt att det får bära eller brista, vi MÅSTE prata...oavsett vad konsekvenserna av det blir. Detta blev uppenbart för mig när en kollega, som såvitt jag vet, inte har en aning om vad som hänt eller händer...eller inte händer. Det var i alla fall så jag trodde tills han skickade ett mail till mig med en bild på mig och han med stort H och skrev vilket gulligt par vi var...det kan vara en ren slump, men det kan också vara så att han anar något och då har det liksom gått för långt. Mr H och jag måste prata ut och bara rensa luften lite oavsett om vi har något på G eller inte, vi måste ta reda på var vi står med varandra liksom.

 

Vad är det då som gör det så svårt egentligen? Ja i mitt fall handlar det väl om rädslan att bli sårad och avvisad. Eftersom han kommit mig så nära, riktigt riktigt nära så är jag som ett öppet sår och han skulle lätt som en plätt kunna såra mig djupt in i själen. Nu känner jag väl som så att han inte är den typen som medvetet skulle såra någon men det kan ju ändå bli så helt oavsiktligt. Jag måste vara beredd på det hur som helst och det är svårt när han är så nära. För att göra saken ytterligare komplicerad så jobbar vi ju ihop och träffas i stort sett dagligen. 

 

Om jag tittar rent historiskt genom mitt liv så kan jag nog helt ärligt säga att jag nog aldrig sagt till någon endaste precis vad jag känner när det gäller mina innersta känslor, inte ens de som kommit mig sådär nära. Det är egentligen bara två män som kommit mig så nära före Mr. H, en kille som jag träffade när jag gick på gymnasiet och en som jag träffade när jag var sisådär 25 år och han är död nu. I stället har jag gjort allt i min makt för att dölja det jag känner...vilket också kanske gjort då att det inte slutat så lyckligt för mig i kärleken.

 

Kanske därför som jag känner att det är ännu viktigare för mig nu att säga precis det jag har på hjärtat, för min egen skull. Även om det inte leder någon vart utan att vi kanske bara konstaterar att det är som det är  och det är bara så det får vara så känns det viktigt för mig, ja faktiskt viktigare än någonsin, att säga det jag känner. Han är för fin för att inte göra det och att förlora någon för att jag inte sa det jag tänkte är bra mycket värre än att förlora någon på grund av att jag sa det jag kände. I det här fallet var det ju han som började och han som flirtat ganska så rejält kan man säga och som sa det där han sa till mig den där kvällen och som svansat runt mig i många månader innan jag ens fattade vinken och innan min pollett trillade ner. Han har ju vänt mitt liv upp och ner och han måste få veta det. Han får liksom skylla sig själv ;-) Jag är lite orolig för att det kan ha gått för lång tid sedan själva händelsen som startade hela den här grejen, men den risken måste jag nog ta, faktiskt.

 

Hur ska jag gå till väga då? Ja helst hade jag bara velat skriva ett brev till honom där jag får ur mig precis allt jag känner och funderar på och kan formulera det på mitt eget vis utan att han avbryter. Det hade ju varit den enklaste vägen och nästan lite fusk eftersom jag ju har lätt för att uttrycka mig i skrift vilket jag tror att han inte har. Dessutom går jag ju miste om kroppsspråket och minspelet i ansiktet som ibland avslöjar mer än vad man själv önskar. Det är lättare att läsa av en person när man står ansikte mot ansikte. Det är också det allra svåraste eftersom man också kan läsa av sånt som man inte vill se men den risken måste man vara beredd på även om det är jobbigt. Jag hoppas nu att jag ska få tillfälle att vara ensam med honom på jobbet och att jag faktiskt kan repa mod till mig just då också. För ett par veckor sedan var vi ensamma på kontoret en halv dag och jag trampade nervöst omkring på mitt kontor och tänkte att jag skulle säga något...men det gick helt enkelt inte. Jag höll på att smälla av! Jag ångrade mig såklart efteråt när han åkt, särskilt eftersom han hängde vid dörren till mitt kontor innan han gick och såg ut som att han ville säga något men inte vågade...tänk om det faktiskt är så...att vi tänker samma sak? Båda vill prata men ingen vågar...

 

Tänk om...

Idag har det varit kvavt, mulet men väldigt fuktigt i luften och trots att det är behaglig temperatur känns det att hösten är på gång. Man kan ana att träden börjar skifta i färg och några löv har redan börjat trilla av grenarna. Men jag är inte ledsen för det, hösten är nämligen min bästa tid. Trots att kvällarna blir mörkare och morgonen likaså känner jag en slags inre känsla av vilja börja på något nytt. Ett nytt projekt...det kan vara på jobbet eller hemma eller helt enkelt mig själv eller alltihop på en gång.

 

Den här sommaren försvann verkligen snabbt, i ett svart hål kan man säga. Jag tror aldrig jag varit så ledsen och utarbetad i hela mitt liv. Inte ens när han, som jag tyckte var min stora kärlek, körde ihjäl sig på motorcykel. Tankarna har surrat och brist på sömn på grund av att jag vaknade flera gånger varje natt gjorde att hjärnan gick på högvarv precis hela tiden. Blev verkligen orolig över mig själv och över att jag aldrig lyckades varva ner. Jag såg säkert lugn (om än trött) ut på utsidan men insidan var i ett enda kaos, på riktigt! Nu har jag emellertid landat en smula, sover bättre och bara det gör underverk för hjärnan. Det är ganska märkligt det där, hur den inre kraften kan ta en ut ur det värsta kaoset när man minst anar det och när resten av omvärlden tror att det är kört. Visst har jag dagar när jag är lite orolig inombords men på något sätt lyckas jag ändå övervinna det med ett slags jävlar anamma. Fråga mig inte var det kommer ifrån för det vet jag inte ens själv. Förmodligen en slags inre styrka som tar vid när botten är nådd eller när jag på något sätt fått nog. En styrka som jag trots att den dykt upp med jämna mellanrum i mitt liv ändå alltid glöms bort, men den finns uppenbarligen där ändå... Då får jag ett slags driv som bara driver mig framåt med en envishet och där tankarna säger åt mig att köra mitt eget race oavsett vad andra tycker, ta tillbaka kontrollen över mitt liv och inte bry mig så mycket om yttre omständigheter utan bara gå framåt och göra det jag vill på det sätter jag själv tycker känns rätt.

 

Den där känslan av jäklar anamma brukar faktiskt dyka upp på just hösten. Kanske har att göra med att luften känns klarare på något vis och ett märkligt lugn lägger sig som ett täcke över världen. Det är ju såklart min egen upplevelse och jag vet att många blir deprimerade på just hösten...men inte jag, men så ska jag ju alltid vara tvärtom...varför vara som alla andra liksom? :-)

 

Vad är det för projekt eller nystarter jag tänker göra nu då? Jo jag har flera projekt i tankarna även om alla inte riktigt konkretiserats ännu. För det första har jag bestämt mig för att må bra, det får vara slut på tårar nu, jag tänker vara egoistisk och tänka på mig själv och bara göra sånt som får mig att må bra och skita i konsekvenserna av det. För det andra tänker jag köra mitt eget race på jobbet, så långt det är möjligt såklart. Det finns saker jag vill och faktiskt också behöver lära mig mer om och får jag inte den hjälpen på plats kommer jag att göra allt jag kan för att på egen hand att se till att jag får den informationen jag behöver för att känna mig nöjd med det jag gör. Kosta vad det kosta vill. Ingen ska stå i vägen för det jag vill och behöver. Mitt tredje projekt handlar om lite mer lättsamma saker än ovan nämnda. Jag vill förnya mitt hem och ska göra mitt bästa för att övertala min hyresvärld att tapetsera/måla om i vardagsrum och kök...för det minsta ett av de alternativen! Förutom de där tre "stora" projekten är målet med hösten också att umgås med vänner. Blev ju inget sånt alls den här sommaren och det känns inte bra alls. Till att börja med har jag bjudit hem tjejerna på jobbet på middag nu i september. Ska också planera in ett besök för min dotter och mig hos min bror med familj i Stockholm. Min dotter och jag har också planerat in ett besök på Liseberg med en kompis till mig och hennes dotter helgen efter kommande helg. Med andra ord...en rivstart på hösten! Höstkänslorna är här.

 

Nu jävlar!

Ja nu är semester del två slut sedan en vecka tillbaka och jag kan konstatera att det där med semester och semesterkänsla är ett minne blott. Nu för tiden lär man gå in på semestern och göra vissa saker på jobbet och känslan av att vara ledig på riktigt är som bortblåst. Att jag dessutom jobbade över 130 timmar de två veckorna innan semester del 2 skulle inledas gjorde att jag kände mig fullständigt slutkörd...eller utarbetad om man så vill. Jag har varit sjukt trött och är fortfarande, har ägnat nästan hela semestern åt att gråta...varje dag kom tårarna på grund av lite av varje och ibland utan förvarning och utan att jag riktigt visste varför. Sovit dåligt har jag gjort också...och gör fortfarande förresten. Med andra ord ingen vidare värst bra semester.

 

Kände att jag hade behövt åka bort, bryta rutinerna och bara vara men eftersom min dotter haft simskola varje dag har det inte fungerat i år. Tur att det är sista året som hon gått på simskola, nästa år ska jag försöka planera in något för oss i god tid, en roadtrip i vårt avlånga land eller resa någonstans...spelar nog ingen större roll vad vi hittar på egentligen bara vi kommer bort. Sjukt att man känner att man ska behöva åka bort för att koppla av. Tycker egentligen att sommaren här på västkusten är fin och det händer så mycket här då att man egentligen inte ska behöva ge sig iväg...men ska jag kunna koppla bort jobb och allt annat måste vi nog det, tyvärr.

 

Nu sitter jag här på jobbet, jobbade några timmar igår och en stund idag. Nu passar jag på att skriva lite när jag ändå sitter här vid datorn och innan det är dags att åka hem igen. Tänker att jag måste ta lite ledigt i höst, någon dag här och någon dag där i anslutning till helgerna. Jag kommer inte att orka annars. Energin är slut och det ekar läskigt tomt i depåerna, huvudvärken dånar i huvudet varje dag och tankar på att livet bara rinner iväg flyger förbi. Kan inte låta bli att tänka att livet fullkomligt hånskrattar mig i ansiktet...hela tiden!

 

Det blev ganska uppenbart för mig att det är så när det här bröllopet dök upp. En kollega gifte sig nu i juli och jag var bjuden tillsammans med resten av tjänstemännen här på jobbet och deras respektive. Det här med bröllop är för mig ett kapitel för sig. Jag har aldrig gillat det och det beror dels av mina mindre bra erfarenheter av bröllop som jag tidigare närvarat vid. Jobbiga känslor i mitt huvud dyker upp och jag känner mig ensammast i världen och fulare än fulast och för mig att gå SJÄLV på bröllop kräver enormt mycket energi och det gäller att jag är på topp innan för att jag överhuvud taget ska orka närvara. Nu var jag inte alls på topp och några energireserver fanns inte att plocka fram. När jag fick reda på var den enda, av drygt hundra gäster, som är singel och skulle gå ensam kändes det som att slå sista spiken i kistan. Jag tackade helt enkelt nej. Olyckligtvis i sista minuten men med tanke på hur jag kände mig och på hur ledsen och ostabil jag var/är kunde jag helt enkelt inte gör något annat, fanns ingen annan väg att gå. Priset hade varit för högt och jag hade fått betala lång tid efteråt för det.

 

Efter att jag tackat nej till det där var det som att öppna en kran, tårarna sprutade ut hela den där helgen. Tur att min dotter var hos sin pappa då. Jag kräver inte att någon ska förstå hur det känns att känna sig sådär jävla ensam, på bröllop blir det dessutom så himla uppenbart att man är det. För hur det än är så blir alla par på något sätt extra mycket par vid ett sånt tillfälle...och det är väl kul för dem. Men för sådana som mig är det olidligt och jag känner mig mycket mer misslyckad som människa än vanligt. Nu när det här bröllopet dök upp så väcktes alla de där negativa tankarna om mig själv till liv och det är svårt att tränga bort dem nu. Känner nästan hur tårarna bränner innanför ögonlocken bara av att skriva om det. Finns mycket att skriva om det där men väljer att avsluta det ämnet nu eftersom jag helst inte vill sitta här och lipa.

 

Efter den där incidenten så var det bara en vecka kvar av semestern och det hände inget roligt alls. Den här "semestern" måste gå till historien som den med händelselösa och osocialaste i mannaminne. Inga trevliga grillkvällar med vänner...ja inte träffat eller pratat med en endaste vän på någon av de tre veckorna över huvud taget, har kanske inga vänner kvar? Inte gjorde vi några utflykter heller...Jag har nog aldrig känt mig så slut och tömd på energi som jag gjorde i år när jag kom tillbaka från "semestern".

 

Nu är det full fart på jobbet igen och ett år kvar till nästa "semester"...underbart...eller?

Ja just det, 74,5 timmar jobbade jag förra veckan. Helt slut egentligen men har fortfarande en sjukt tuff vecka framför mig, sedan är det semester del två. Jag hoppas att det går bättre de tre veckorna än på del ett. Förutsättningarna ser dock inte så lysande ut men jag ska göra mitt bästa.

 

Har saker jag behöver fixa den här veckan förutom lönekörningen från helvetet som måste bli klar i tid. Jag måste klura ut vad jag ska ge min dotter i födelsedagspresent nästa onsdag när hon fyller år. Planering måste göras och klura ut vad vi ska bjuda på när gästerna kommer. Måste också komma på vad vi ska hitta på för skoj på semestern, lite planer kan vi förhoppningsvis ha att se fram emot. Vet bara inte vad ännu.

 

Under semestern hoppas jag också reda ut frågetecken i mitt huvud som jag går och grubblar på...hela tiden. Den där kvällen i mars satte djupare spår i knopp och kropp än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. På jobbet svansar vi runt varandra som katten runt het gröt och vederbörande har nästan flyttat in på mitt kontor så ofta som han är inne och vill prata om än det ena och än det andra. Aldrig om just DET...som vi nog faktiskt borde prata om. Det är svårt, vem ska ta upp det först? Jag undviker för att jag känner att det är förbjuden frukt, men vill ändå utforska vad det där är egentligen. Det kanske inte är någonting alls och då är det ju så, men jag är ganska så säker på att det är någonting...och jag vill veta vad. Känner det i luften alltså och ser det i ögonen. Ibland känns det som att han är på väg att säga något men ångrar sig i sista stund. Förstår honom, han är ju gift och får liksom inte göra något...jag är ju lika mycket förbjuden frukt som han är för mig. Skitjobbigt! Den här veckan har jag gjort det till mitt mission att försöka luska lite...ställa lite frågor sådär för att locka fram någon typ av svar. Jag vill veta innan semestern vad DET är så att jag kan klura eller bearbeta det under semestern.

 

Jag vet vad jag känner och det är något utöver det vanliga. Jag tror nog att jag, utan att överdriva, kan säga att han kommit närmare än någon annan hitintills lyckats med. Han fattar mig på ett sätt som är svårt att förklara och jag fattar honom och vi har ett speciellt sätt att kommunicera på. Jag har inte, under mina 47 år någonsin träffat någon som jag tycker om som helhet och då menar jag både personlighet och utseende. Han är inte perfekt, lika lite som jag är det, men han är fin precis som han är och jag tycker lika mycket om det "dåliga" som det goda. Andra som jag träffat där det kanske finns lite skavanker som exempelvis fel stil, ful kropp och en hel massa annat som man kan hänga upp sig på har jag nästan skämts. Det är egentligen väldigt märkligt beteende eftersom jag själv är allt annat än perfekt, kanske är det just det att jag inte är perfekt som gör att jag letat efter det perfekta? Men med den här mannen är det inget av det som spelar roll, han har lite mage och frisyren kan emellanåt likna Einsteins när håret vuxit sig lite för långt, han har lite krokig näsa också...men det spelar ingen roll. Jag insåg det den där dagen när jag såg honom bakifrån i korridoren på jobbet, två "lovehandles" pyste över byxorna under tröjan och allt jag kunde tänka var...åååh så fin han är...och bli alldeles varm inombords.  

 

Alla förstår ju att det här är en knivig situation. Att en gift man kommit mig så nära kan inte betyda något annat än problem. För mig som inte är van att människor och i synnerhet inte män kommer mig nära gör att jag känner mig sårbar, väldigt sårbar och det är jobbigt. Jag är livrädd för jag känner att han nog är en alldeles för bra kille för att han någonsin skulle göra sin fru ledsen på det sättet. Det är ju en positiv egenskap han har men det innebär ju att jag lär bli sårad i sista änden...eller? Jag behöver mer svar, det svåra är ju att ställa frågan och samtidigt vara stark och inte så sårbar...men det går ju inte, han har ju kommit innanför muren och det känns som att han är där för att stanna. De dagarna när jag tänkt att "nej nu lägger jag ner det här, det är omöjligt" så är det precis som att han känner det på sig och kommer in till mig och frågar hur det är och är extra go, flirtig och snäll...hur ska det här gå? Hur länge kan man gå så här runt varandra utan att faktiskt göra något?

 

?